Balansakt på slak lina.

Ett okänt nummer i mobilen. En okänd röst pratar. Ger kommando som jag lyder.

Gå till datorn. Öppna din mailbox. Har du fått mailet vi skickade nu? Läs igenom vad det står. Har du förstått?

IVO har meddelat att de inte anser att jag är tillräckligtkompetent och inte arbetar enligt deras riktlinjer. De ger mig med omedelbar verkan yrkesförbud.

Det svajar under fötterna. Ett svart stråk strömmar inom mig. Hjärtat bultar så hårt att jag hör hjärtslagen i hela kroppen.

Jag reagerar med både flyktinstinkt och stridsberedskap. Och så kommer tårarna. De rinner nerför mina kinder. Näsan rinner, jag hulkar.

Men genom slöjor av tårar ser jag klart: Detta är en naturlig konsekvens av mitt sätt att arbeta, min människosyn och en värld som representerar någon annat.

Jag snyter mig, slickar i mig tårarna som inte är bittra. Den mörka gestalt som för ett ögonblick visade sig för mitt inre i ögonvrån försvinner omedelbart. Det ledsna förbyts till helig vrede, till upplevelsen av att vara respektlöst behandlad, att vara trampad på.

Från i denna inre känsla så ser jag framför mig alla de kvinnor jag mött i mitt arbete, alla de kollegor jag har, alla de kvinnor som gått före oss.

Kvinnorna som blivit stärkta och ofta helade genom att blivit sedda, respekterade och älskade då de föder.

Kollegorna som likt jag, jobbar för att värna kvinnors rätt att både föda där de känner sig tryggast, att få arbeta på det sätt som stämmer överens med de etiska koderna.

Kvinnor som stridit/ strider för:

Rätten att själv välja man

Rätten att slippa bli våldtagen i äktenskapet

Rätten att få skiljas

Rätten att få köra bil

Rätten att göra abort

Rätten att få gå i skola

Rätten att få klä sig som man vill

Rätten att få rösta

Rätten att inte bli agad i äktenskapet

Osv. -Det jag representerar är en del av vad mina medsystrar gjort och gör. Den individuella smärtan minskar och jag känner mig stark och glad. Jag känner mig tacksam över att fått detta förtroende!

De följande veckorna blir jag intervjuad av journalister, reportrar och bloggare. Jag gläds åt att få berätta, tacksam över att få belysa att jag enbart är en representant för den stora rörelse som finns nu:

Kvinnor som väljer bort en mekanisk människosyn. De väljer bort att slippa bli betraktade som enbart en kropp med

hormoner. De längtar efter att bli sedda och mötta med alla de delar som är just denna kvinna. Den mentala, den andliga, den emotionella och just hennes specifika historia.

I kärlekens rum, där trygghet, glädje, oro, smärta, njutning, vila råder. Där! Just där vågar den födande pröva sin potential, sin kunskap och tillit. Hon kan i samma andetag vråla Helvete vad ont det gör och så underbart det är. Hon upplever att hon är ett med sin kropp och de krafter som hon släppt lös.

Någon gång under födseln kanske jag behöver bekräfta henne, en annan gång hjälpa henne över ett inre hinder som jag anade skulle kunna bli en tröskel för henne. Hennes egen historia i att själv liksom sin syster fötts med kejsarsnitt och hennes första barn som föddes på samma sätt gör att hon misstror sin

förmåga just nu. Hon är rädd och hennes historia nafsar henne i nacken.

Jag ber henne själv känna efter om hon kan nå barnets huvud.

Hennes ansiktsmimik; först tveksam och sedan ett stort leende:

Å, jag känner huvudet! Längtan efter barnet, lusten att föda, glädje i sin kraft gör att hon snart välkomnar barnet som hon fångar upp då det är på väg mot bassängbotten.

Eller den gravida som fött sitt första barn på sjukhus. Hennes man är läkare och hon gick då med på hans önskan att vara på sjukhus. Lycklig över att ha blivit mamma kryssade hon i de frågor på hur hon upplevt förlossningen där hon skrev att hon var nöjd. Sedan kom besvikelsen och ledsnaden. Som den snälla lydiga ”flicka” hon var hade hon gjort som mannen ville.

De Aurorasamtal hon haft hade på ett plan varit betryggande; Tillgång till smärtlindring, övervakning, kunnig personal och en miljö där mannen trivdes.

Vid nästa graviditet så hade hon lärt sig att bejaka sin längtan för att få föda på det sätt hon kände sig tryggaste med; hemma.

Hon låg på sidan i sängen med doulan tätt intill sig. Doulan pratade lugnande, smekte henne lätt och höll hennes hand. Mannen var upptagen med att fylla poolen. Han såg ut att både vara lite stressad och tacksam över att ha en uppgift.

Då kvinna gled ner i det varma vattnet kom ett njutningsfullt ahh från henne. Hon var helt inne i sig själv. Vi satt runt henne hänförda över skönheten. Och då hennes födsloskrik avlöstes av ett litet barns skrik förbyttes hennes vrål till den vänaste stämma som välkomnade barnet.

Eller den fyrtioåriga kvinnan som några år senare kontaktade mig hade två önskemål: Antingen planerat snitt eller hemmafödsel. Hennes historia kantades av svek. Som flicka var hon utsatt för sexuella övergrepp. Hon fick aldrig behoven av trygghet och kärlek hon hade behövt tillgodosedda. Hennes livsval som vuxen kantades av ett rikt inre liv där hennes konstnärskap blev till inre stödhjul. Männen i hennes liv hade varit svekfulla och flyktiga. Hon hade bestämt sig för att aldrig skaffa barn.

Men så träffade hon en annan sorts man. Han som såg henne. Han som inte gick då hon blev kantig. Han som ville veta allt om henne. Han som älskade både henne i hennes varande och hennes görande. Livets längtan efter sig själv aviserad efter något år att de skulle bli föräldrar. Tanken på deras barn

gladde henne och fyllde henne med innerlig glädje. Men tanken på födandet gjorde henne skräckslagen.

Vi pratade on allt detta. De fick som uppgift att inreda rummet de skulle föda i till att bli ett kärleksnäste. Vi träffades flera gånger under graviditeten. Vi lärde känna varandra och vi tyckte om varandra.

Första delen av födseln var paret som en enhet. De låg, satt, kurade under en filt. De var ute och gick i skogen. De dansade.

Och efter en tidlös väntan bultade barnet på porten och ville ut.

Hon satt på förlossningspallen med mannen bakom sig. Jag satt på golvet nedanför. Mellan värkarna vilade hon i hans famn. Då en värk kom satte hon sig upp och krystade. Snart anade jag barnets huvud. Och just då skrek hon Nej, jag vill inte! Nej, jag kan inte! Jag svarade med låg mild röst; Jo, du kan och du kommer att göra det.

Som ett mantra hade vi denna ordväxling några gånger. Jag tystande men då sa hon; säg det igen!

För mitt inre såg jag hur hon nu blev påmind om de övergrepp hon varit med om. Hur hennes kropp blev invaderad av något

smärtsamt och skrämmande. Något hon inte kunde värja sig mot. På förlossningspallen väcktes hennes minne till liv. En liknande känsla som påminde henne......

Hon födde, hon ändrade sin historia genom att inte längre vara offer för den. Efteråt sa hon: Du hjälpte mig att återfå min kropp!

Så, skulle inte denna barnmorske/människokunskap och erfarenhet vara värd att vidareutvecklas och föra vidare? Skulle inte denna tysta, ej mätbara verklighet få leva vidare? Skulle inte den djupa kärlek till kvinnors kapacitet få spridas? Skulle inte vikten av värdighet i födandet värnas? Skulle inte barnen få födas med värdighet i egen takt fyllda med mammans endorfiner. Skulle inte föräldraskap få fortsatt ultimata förutsättningar att på bästa tänkbara sätt starta sitt liv?

Jo, jag fortsätter!

Jo, vi fortsätter!

Kärlekens språk är kraftfullt även med olika dialekter. Jag balanserar på en slak lina. Men vet att det inte är en avgrund under mig. Det är kvinnohistoria, det är längtande kvinnor, detär vilsna fäder, det är ofödda barn, det är lojala kollegor som tar emot om jag skulle falla.

Jag är inte rädd!