Förhör

Mittemot polisen satt en åldrande kvinna. Den ena av kvinnorna bar uniformen på insidan den andra hade ingen uniform alls. Ett neutralt samtal kunde det tyckas utifrån. Men kvinnan bakom skrivbordet var blossande röd på halsen. Den åldrande kvinnans sinnen var känsliga och mottagliga för intryck, men hade med åren lärt sig att själv inte reagera på vad hon tog in. Konstaterade att den andra kvinna av någon anledning var stressad.

Polisen var i tjänst, gjorde vad hon skulle. Hon följde de direktiv hon fått. Denna gång av åklagare: Hade svarande försatt födande i fara då hon bistod vid hemförlossningar?

Inom den åldrande kvinnan fanns en flicka i olika åldrar. Dessa flickor samtalade med henne då och då.

Flickan som möter sin mammas kalla blick då hon inte tycker att flickan sköter sig i skolan.

Flickan som inte får det stöd hon borde fått då hon mobbades.

Flickan som lärt sig att gå inåt, inåt.

Då hon drogs med i vänstervågen surfade hon inte på den, hon höll näsan ovan vattenytan ett tag. Men vid ett av alla dessa möten då en av de som hade suttit häktade misstänkt för mened, gjorde avbön, kom denna våg att omvandlas till en tsunamivåg som var nära att dränka henne.

Kamraten berättade att hon inte orkat hålla tyst. Poliserna hade tvingat in hennes på häktet utan sitt spädbarn. Med mjölken rinnande ur de sprängfyllda brösten och tårar som visade vägen till hennes hjärta hade hon berättat att hon och de andra häktade hade träffats innan rättegången för att prata om sina upplevelser och vad de verkligen såg under kravallerna. Och nu, nu stod hon framme inför dem alla och sa att hon inte ansåg sig vara värdig medlem av organisationen och därför avsades sig medlemskapet.

Och så gjorde även den då unga kvinnan. Denna flathet hos alla i salen, denna så starka längtan att få höra till, denna stumma röst som inte berörde till agerande var skrämmande. Och en knuff framåt. En av alla knuffar som skulle visa henne vägen tillbaka till hennes innersta. Till den där källan som hon så ofta hämtat stillhet och vila från som barn.

Här fick hon ytterligare en lektion i konsten att titta, att se, men inte dras in i den känsla ett verkligt seende kan skapa. Det hade varit många vägar dit. Dit, där det finns en neutral punkt att betrakta vad man ser. Att betrakta och konstatera att så här är det. Så här är hon, så här tycker han. En del av dessa lektioner hade varit smärtsamma. Fortfarande, efter mer än fyrtio år senare hade hon det fysiska minnet av smärtan då hennes inre bultade på porten.

Hon satt i bilen och hade just parkerat. En stunds avbrott i livet som småbarnsmamma. Bilen hade fyllts av klassisk musik men just då hon skulle stänga av motorn spelades Brahms tredje symfoni. Hennes inre skakade, hon grät så att både tårar och snor rann. Hon ylade och hulkade. Brahms talade direkt till henne; Lyssna! Tappa inte bort dig själv!

Länge hade hon försakat sina behov av klassisk musik. Maken hatade hennes musik, den påminde honom om en värld han aldrig känt sig hemma i. Hon längtade tillbaks och kände sig fattig. Det räckte inte med de ljuvliga små barnen, med ett tryggt hem, med en snäll make. Just då i bilen fattade hon beslutet att bryta upp från äktenskapet.

Hon började sin långa väg tillbaks till barnets inre trygghet. Tillbaks till gläntan i skogen med dess källa, denna tjärn som med sitt mörka vatten ibland lockat henne att gå ner i den för att aldrig mer komma upp. Det var smärtsamt att se men att förneka vad hon såg vore att inte förvalta den skatt hon fått.

Att välja barnmorskeyrket var att välja livet och det inre livet. Det storartade att få guida och bevittna livets längtan efter sig själv. Men utvecklingen på förlossningsavdelningarna hindrade hennes fortsatta längtan och behov av att få tränga in i den innersta kärnan av födandets mystik. Hon längtade efter att få uppleva hur födandet även blev en andlig del av en sådan fysisk process.

i den födandes hem kom hin att få uppleva detta. De förtroendefulla samtalen innan hade skapat en trygg plattform att vara på. Hon fick del av kvinnohistoria och många gånger vara med hur den födande helats i sin erfarenhet av att blivit sedd, respekterad och älskad då hon fött. Kvinnans tidigare förlossningar blekande och blev till ett läkt ärr. Hennes besvikelse, vrede och sorg förbytts till tacksamhet, stolthet och värdighet.

Ibland hade den födandes mamma, syster eller svärmor varit med. Även de genomgick ett läkande. De äldre hade varit med om en födelsekultur där de blivit förtingligade. Barnen hade lagts i plastlådor och ammades enbart var fjärde timma. De yngre hade upplevt stress och otrygghet då de fött. Och ofta hade det skett ingripande i processen som den födande upplevt som övergrepp.

Dessa erfarenheter bar den åldrande kvinnan. Hon bar vetskapen om vikten att lyssna och se bortom strukturer, rädslor och kontrollbehov. All denna kunskap som alla hennes lärare givit henne var som ett inre skelett där hon nu satt rakryggad mittemot polisen. Polisen som gjorde sitt jobb och följde order om vad hon skulle göra: förhöra misstänkt brottsling.

Den misstänkta brottslingen följde också ”order”. Men denna order kom inifrån henne själv. Hennes jobb var att stå fast och vara sig själv trogen. Och nej, hon hade inte åsidosatt patientsäkerheten! Tvärtom: Yrkesförbudet hon trotsat kom till genom att hon bejakat önskan om att få föda hemma trots att det var två barn som skulle födas.

Den gravida tvillingmamman hade försökt få föda på sjukhus men på sina villkor; Få personal på rummet, ingen infart, inte kontinuerligt CTG och om möjligt få föda i vatten. Hon visste vad hon behövde efter två tidigare förlossningar. Men överläkaren på förlossningsavdelningen gick inte med på det så då vände hon sig till den åldrande barnmorskan.

Födseln blev just så vacker och värdig en födsel kan vara. De båda barnen välkomnades av en stor familj och de fick sina livs första erfarenheter: Att få födas i rätt tid, i den takt som passade dem, att inte bli tvingade.

Denna vackra upplevelse kom att bli en outsinlig källa att referera till. Den inre dialogen, den men de små flickorna, den med de lyckliga nyblivna föräldrarna, den med att gång efter gång att få bevittna kärlekens potential.

Älska! Älska! Älska!

Denna polis som gjorde sitt jobb. Alla dessa rädda människor. Alla förvirrade människor. Sig själv för att vara sig själv trogen..

Älska!