Grete

December 06, 2025•7 min read

Grete

Välbekanta dofter, inte som hemma men ändå så bekant. Ytterdörren olåst, hon gick bara in, denna gång med mamma. De gick in utan att ringa på! Så märkligt det var, men allt var märkligt nu.

Längtan och saknaden efter pappa hade varit svår. Men succesivt blekande bilden av honom. Eller rättare sagt av vem han var. Då. Innan allt blev så förändrat.

Den glade och påhittiga pappan hade blivit mer och mer retligt och kunde brusa upp för småsaker. Hon hade hört hur föräldrarna diskuterade. Ja, det var vad de sa att de gjorde. Men för henne lät det som om de bråkade. Hon kunde från sitt gömställe se hur pappa liksom sjönk ihop. Inte över köksbordet men axlarna sjönk, han kunde titta på sina händer och skaka på huvudet. Ibland höll han om sig själv precis som om han kramade sig. Mamma satt alldeles rak i ryggen, ibland la hon en hand på pappans arm. Hennes lugnande röst hade också något bestämt i sig. Hon såg ut lite grand som hon gjorde då de skulle ut på en resa eller något annat spännande. Hennes mamma var så bra på att planera och ställa i ordning vad som skulle behövas. Och så var det nu också! Mamman var som vanligt fast lite mer. Pappan olik sig själv. Så då pappa inte längre kom hem på eftermiddagarna var det både sorgligt och samtidigt lite skönt. Hon och mamma blev som ett team och hon kände att nu hon snart var en stor flicka. Hon fick gå längre bort än tidigare då hon skulle handla. Hon fick själv tända gasspisen. Hon fick till ock med vara ensam hemma ibland. Och gå hem till Gisela. Det var det allra första stället hon som sexåring hade fått gå själv till. Å, Gisela! Hennes allra bästa väninna. De delade allt, hade lätt att skratta och bråkade sällan. Gisela var som en klätterapa, hon var så vig och älskade att utmana henne i att gå ner i brygga, att stå på ett ben länge, att göra många kullerbyttor.

Gisela vann nästan alltid! Men då hade Grete kontrat med att hitta på så många ord man kunde som rimmade. Och där var det ofta hon som vann. En enda gång hade de blivit ovänner på riktigt. Gisela hade en så fin docka. Dockan hade tjockt långt hår. De tränade på att fläta det och göra fina frisyrer. En dag tyckte Gisela att hon skulle ha ny frisyr och att hon behövde klippas. Själv vågade hon inte men det var som om deras lust att tävla nu gällde vem som vågade. Båda visste att Giselas mamma nog skulle bli arg men Grete tänkte att om hon klippte henne snyggt så skulle tante Judith inte bli arg. Så Grete klippte, men tante Judith blev arg. Hon blev faktiskt väldigt arg. Båda flickorna hade gråtit och Grete sprang därifrån med en klump i magen. Hon var inte van att någon skällde på henne och tante Judith hade aldrig gjort det tidigare. Båda deras mammor hade flera gånger sagt att de var så glada att flickorna var så fina vänner. Ja, de kallade dem för väninnor. De små väninnorna.

De hade brukat gå tillsammans till skolan. Vägen dit var alldeles lagom lång för att hinna hitta på saker. De såg en tant som cyklade vingligt. Hon hade en basker som satt på sned och hennes tjocka strumpor korvade sig. Då hittade de på en berättelse om henne. Eller så lekte de affär, skräpet de såg på gatan och i rännstenen var de varor de hade i sin affär. Det blev alltid en kiosk med godis och cigaretter. Om det var cigaretter som den av dem som var kund skulle köpa, måste hon lämna en lapp där pappan hade skrivit att hon skulle handla för honom.

Snabbt gick vägen till skolan och långsamt hem. Sedan blev det så ledsamt och tråkigt. Så oändligt sorgligt! Gisela fick inte längre gå i skolan! Grete förstod aldrig varför och hon saknade sin väninna så oerhört.

En kväll hade hon gråtit för hon saknade Gisela så och hon förstod inte varför hon inte gick till skolan längre. Då hade hennes mamma tagit upp henne i sitt knä. Strukit henne över håret och kallat henne Gretchen, vilket var länge sedan. Hon blev åter en liten flicka och grät än mer. Hon frågade sin mamma varför Gisela inte gick i skolan längre och då berättade hon att de barn som var judar inte fick gå i skolan. Judar! Det var ju som att svära. Det sades alltid i sammanhang som var svarta och otrevliga. Men, det stämde ju inte alls in på Gisela eller hennes familj! De var alltid så snälla och Gisela som hon kände så väl var den snällaste människa hon kände. Ja, till och med snällare än mamma!

Där i köket då hon satt i mammas knä bestämde de att de skulle göra något hemligt. Något ingen annan skulle få veta. Grete skulle gå hem till Gisela på kvällarna och ta med skolböcker till henne. Så kunde de ju leka skola! Å, en sådan bra ide ́! Då skulle Grete vara fröken och Gisela elev. På så sätt skulle de se till att Gisela inte kom efter så att då detta konstiga beslut var borta skulle hon kunna gå i skolan igen.

Mamma följde med hem till Gisela för att berätta om deras överraskning. Hon hade också tagit med sig kakor för hon tänkte att de skulle bli bjudna på saft och kaffe. Då tante Judith öppnade dörren kände Grete med en gång att det inte var som vanligt. Det var ju några veckor sedan hon var där senast men att det inte skulle vara som vanligt var hon oförberedd på.

Tante Judit öppnade dörren försiktigt, hon öppnade bara en springa så hon kunde se vem det var. Då de kom in i hallen var det så mörkt som hon aldrig sett hallen på dagtid. De tjocka sammetsgardinerna var fördragna överallt och det var bara några få lampor som lyste. Och det var som om hela tante Judit också var mörk. Grete var bra på att se hur människor mådde, hon hade lärt sig det hemma. Mamma kunde skutta fram då hon var glad, gå med lite stel gång då hon var arg och kroppen sjönk ihop lite grann då hon var ledsen. Och så var det med tante Judit nu. Och alla känslor på en gång, utom att hon bara var lite glad. Och det blev hon då de satte sig vid bordet i köket. Flickorna fick saft och mammorna ”surr” som de kallade kaffet för.

Flickorna gick in till Giselas rum då de fikat klart. Mammorna i köket pratade med lågmälda stämmor. Grete kunde höra att tante Judit grät och då hon frågade Gisela om varför så sa hon att de gör hon ofta men att hon inte visste varför. På väg hem frågade hon sin mamma varför tante Judit varit ledsen. Då sa hon att hon längtade efter sin man som bara hade försvunnit, hon visste inte vart och att hon var rädd.

Men hur kunde en pappa bara försvinna så där? Hennes pappa försvann också ibland men han kom ju alltid tillbaka. Och om Giselas pappa kunde försvinna kanske hennes egen också kunde göra det! Men mamma lugnade henne, hennes pappa var soldat nu och då man är soldat får man permission ibland. Och då kommer man hem!

Skillnaden var att Giselas pappa inte var soldat, han var bara borta!

Hemma igen satte mamman på radion som hon brukade. Grete satte sig vid radioapparaten och väntade på det gröna ögat som visade sig då radion blivit varm. Hon tyckte det liknade ett ormöga. Lite läskigt och samtidigt spännande eftersom ormen aldrig kom ut utan bodde i radion. Men just denna dag kom det en röst från radion som hon tyckte var otäck. Det var en man som skrek och vrålade. Han skrek om saker som nog var väldigt viktiga eftersom de som lyssnade på honom ropade och klappade händerna. Och så ropade de något konstigt i kör .

Agneta Bergenheim

Back to Blog