Att bita huvudet av skam

Jag gjorde det genom att medverka i Göteborgs Poetry Slam där jag läste denna text.

Aj! Aj! Aj!

Smärtan kramar det innersta. Andningen ytlig och snabb. Hjärtat, denna motor som fört henne framåt under så lång tid pickade nu oroligt:

Vad har hänt?
Varav denna smärta?

Hennes sköte som för första gången på lång lång tid nyss savat var nu torrt. Den livgivande saven som likt stammen på en björk som fuktas, vätskas och bubblar av liv på våren drog nu tillbaka sin saft. Vätskan gick istället till ögonen.

Det brände bakom ögonlocken, det sprängde i tårkanalen och hon släppte fram sina tårar.

Skam!
Löjligt!
Skrattretande!

I det vardagliga livet var hon trygg och självsäker. Fullt medveten om riskerna att blotta sig hade hon gått mannen till mötes.

Han hade bjudit upp till denna dans där de båda pratade och lyssnade. Lyssnade och pratade. Skrattade och suckade. Suckade och skrattade.

Han, en vacker man, en levande själ. Med bultande hjärta och kön. Hon frågade honom varför han inte ville träffa en kvinna i hans egen ålder. Han; viril, vacker, allmänbildad och attraktiv, varför Tinder? En datingsite som verkade vara en site för de som blev över. De som inte stod ut med ensamheten. De som åter ville komma från ett jag till ett vi. De som längtade så efter att bli mottagna, bli insvepta i värmande slöjor, de som längtade efter att expandera. De som saknade den glädje det kan vara att förbereda en vacker måltid, att få ge glädje och njutning.

Och nu ingick alltså hon också i denna armé.

Förresten varför finns det inget likt arbetsförmedling som tar sig an alla dessa som söker och längtar på allvar? En förmedling där de pratar om den innersta längtan, de verkligt viktiga delarna i saknaden.

Hon hade ju verkligen visat sig villig! Inte för något okvalificerat arbete, nej nej. Inte igen!

Denna gång skulle det vara någon som både hade ett rikt inre, som hade något att berätta, som var närvarande och själv bjöd upp till att bestiga nya vägar. Denna gång skulle hon verkligen inte nöja sig med mindre! Denna gång handlade om kropp och själ. Allt eller intet!

Kroppen vill ha sitt men så ock hjärnan. Hon gjorde det korstecken som blev hennes: Hjärta. Hjärna, Kön.

Han kände också ett behov efter djup i sina relationer. Kvinnorna runtomkring honom var många och villiga. Tillfredställelsen efteråt blev kortvarig och enbart rent fysisk. Han vill mer.

Och just där, i denna skärningspunkt möttes de. Den virile mannen och den åldrande kvinnan.

Lusten hade väckts hos henne. Denna lust som verkade vara avsvimmad men egentligen enbart vilande. Lusten till att vara en levande själ och levande kropp. Han hade blåst luft i denna falnade låga. Snabbt tog sig elden. Den spred sig från könet till hela kroppen. Glädje, förväntningar, längtan. Fantasi, dagdrömmar oroliga nattdrömmar.

Inför deras fysiska möte gav hon ord för sin innersta oro: Deras stora åldersskillnad. Hon var 19 år då han föddes. De jämnåriga männen verkade förbereda sig för döden; Nöjda med det lilla, bekvämt tillbakalutade i soffan framför teven. Med öl och Viagra inom räckhåll. Hon ville så mycket mer! Ville inte enbart överleva utan att verkligen LEVA.

”Med öppna ögon, Låt mig se på livets rikedom” sjöng det inom henne på väg till deras träff.

Med övervikt, rynkor på kroppen och grått hår mötte hon mannen.

Skam!
Löjligt
Skrattretande.!

Hennes nyinköpta röda behå bar de bröst som ammat flera barn och nu skyddade ett rött bultande hjärta. Den både skyddade och blottlade detta hjärta. Bultande. Rött. Sårbart. Starkt. Och ömtåligt.

Skam!
Löjligt!
Skrattretande!

Hon som var så van vid att bli mottagen i glädje och lätta skyar av tillit. Hon anade en kraft som fanns inom hennes horisont. En skatt som enbart var till hälften blottlagd. Kärlekens potential, kärlekens förmåga att ge ny energi, att likt spegelbilder ge möjligheten att se sig själv. En spegelbild som visade ett gnistrande, sprakande och pulserande liv. Men också en lite stukad, försiktig osäker människa.

Denna osäkra människa gav sig nu ut på djupt vatten. Djupt vatten med förrädiska underströmmar. Redan då de sågs kände hon hans avvaktande hållning. Hennes i tillit instuckna arm under hans då de gick tillsammans kändes obekvämt. Då de satt mittemot varandra på restaurangen kunde hon inte äta trots att hon var hungrig. Han, van att bli mottagen på så många sätt åt med god aptit. Hon såg för sitt inre hur någon kom in på restaurangen och sa:

Jaha, här sitter du med morsan! Tystnad.

Eller; Här sitter du med morsan: Nej detta är min käresta!

Oajaj, ajaj buff! Sjöng hon tyst.

Bluff?