I Skogsgläntan

Sista biten var krokig och backig. Sly var på väg att ta över vägen men nitisk människohand hade röjt tillräckligt för att kunna köra fram. Det som en gång hade varit en upptrampad stig var nu en knappt farbar bilväg.

Skogen var tät och mycket kompakt. Fåglarna hade tystnat och älvorna dansade nu på ängen vid skogsbrynet.

Då hon kom in på tomten var det ljudet som först fångade henne. I träden hängde gasolbrännare som värmde vatten. Det var ett susande ljud som fick henne att tänka på Afrika. Och än mer fångades hon av Afrikakänslan då hon hörde gräshoppornas spel och kvinnans jämmer. Men detta var Sverige och ljuden utan vare sig geografisk eller tidsmässig bundenhet. Dessa kvinnoljud som kunde tas för ljuden vid älskog men var en födande kvinnas urljud.

Hon stod under fönstret och hörde den födande. Rytmiskt återkommande in och utandningar som accentuerades efter en stund då kvinnan kved lite högre. Och så stillheten då gräshopporna och gasolbrännaren återtog ljudrummet.

Den födande satt helt stilla och var koncentrerad på vad som skedde i kroppen. Hon blundande då värkarna kom och genom sitt sätt att andas förstod jordemodern att hon hade ett intensivt och etablerat värkarbete. Hon satte sig jämte den födande och väntade in henne. Då värken var över öppnade den födande ögonen och log. Hon var glad över att barnet nu äntligen var på väg. Hon var också fascinerad över hur hennes kropp fungerade.

Hon skulle föda för första gången men visste ändå vad hon skulle göra. Hon var trygg i sin kropp och litade på sin kapacitet. Hennes jordemor, och man skulle bli vittnen och vara tillhands om hon så behövde.

Hon hade börjat öppna sig och barnet hade börjat sin resa ned genom förlossningskanalen. Det låg fortfarande en skyddat i sina fosterhinnor och sparkade då och då efter värkarna.

Jordemor lämnade den födande och hennes man och gick ner i trädgården. Där i gläntan sken lyktor i träden. Skuggorna blev långa men ljusskenet var varmt och inbjudande.

Soldattorpet, stallet, uthuset- ja alla byggnader ingav stor känsla av trygghet. Det var en trygg förankring långt tillbaka i tiden. De faluröda väggarna och de lite skeva dörrarna. De småbubbliga fönsterrutorna, de blankslitna trappstegen. Ja, allt påminde om kontinuitet.

Här hade människor fött sina barn, levt och dött under flera hundra år. Och i natt skulle en ny länk i denna kedja länkas samman med de andra.

Kvinnan kom efter någon timma ner till gläntan. Hon tog några steg, sedan var hon tvungen att hänga på sin man som tog hela hennes tyngd. Hon hängde runt hans hals och andades högt. Värkarna kom nu tätare och var starkare. De var nu så starka att hon inte längre kunde vara social. Hon gick fram emot födelsepoolen och klädde av sig.

Det skyddande täcket på poolen lyftes av och det varma vattnet ångade. Kvinnan stod naken i vattnet en stund. Hennes enorma mage arbetade rytmiskt. Det rann lite slem och blod på insidan av låren. Det varma vattnet fick henne att svettas trots att det började bli lite kyligt.

Hon gled ner i vattnet med en njutningsfull suck. Ett ååå förstärkte hennes känsla av välmående.

Mannen hade satt sig vid hennes huvudända i poolen. Ibland viskade han något i hennes öra. Hon kunde skratta till för att snabbt gå in i sig själv igen. Hela hennes väsen vibrerade av koncentration och närvaro. Det var som om hon var rädd att missa något av denna efterlängtade födsel. Hennes kinder blossade, svettdroppar rann ner, hennes blonda lugg låg som klistrad på pannan. Då hon någon gång tittade upp såg man att pupillerna var stora.

Ja, hon arbetade! Barnmorskan kände sig fullkomligt trygg med föderskan, här verkade hon på det sätt hon älskade allra mest. Att sitta still och vara vittne till vardagsundret där glädje och tillit var de främsta redskapen. Bortom rädsla, kontrollbehov och instängda strukturer.

Den födande började låta annorlunda efter ett tag. I toppen av värken stönade hon till och snart sågs avföring komma i vattnet. Barnmorskan fiskade upp det med sin bajshåv och gödslade det gamla äppleträdet med det. Födekvinnan var tvungen att hålla tillbaka sin starka krystimpuls eftersom livmoderhalsen inte var helt öppen för att kunna släppa fram barnet. Hon andades snabbt och ytligt. Lade sig i en flytande position för att minska trycket nedåt.

Barnmorskan började förbereda barnets ankomst genom att hålla handdukarna i sina armhålor så de skulle vara varma. Hon pratade med barnet och då den födande kände barnets huvud med sin hand började hon också göra det; ”Ja, lille vän, snart ska du komma, snart”.

Vid nästa värk började hon krysta. Hon kunde inte längre ha kvar fingrarna i slidan, hon var totalt närvarande. Nu skulle hon snart föda fram sitt barn. Nu skulle hon snart föda fram sig själv som mamma.

Samtidigt som barnet var på väg att födas föddes en ny dag. Solen började måla himlen i guld, fåglarna började kvittra lite yrvaket, tuppen gol. Barnets hjässa skymtade då värken var som starkast. Två steg fram och ett tillbaka, huvudet omformades och slidan tänjdes.

Denna tröskel som kunde vara så svår att ta sig över! Tröskeln mellan blivande och varande. Tröskeln mellan det osäkra och det påtagliga. Tröskeln mellan dröm och verklighet. Då huvudet stod så långt ner att blygdläpparna var åtskilda även mellan värkarna skrek kvinnan rakt ut. Ett kraftskrik, ett smärtskrik ett skrik som innehöll liv och styrka. Hon lade åter handen på barnets hjässa, blev lite förvånad att hon nu kunde känna hela barnets hjässa.

Vid nästa värk föddes hela huvudet fram och kvinnan pustade ut. Lättad och förvånad, nu var det stilla och tyst igen. Hon och mannen småpratade. Jordemor förberedde dem på att barnet skulle födas nästa sammandragning och då skulle kvinnan vara beredd att ta emot barnet.

Som en blomma som slår ut sina kronblad sågs nu detta människoliv födas fram. Barnet roterade av egen kraft för att kunna komma ut, den främre skuldran först sedan den bakre.

Barnet sjönk mot bassängbotten och den nyfödda mamman tog snabbt upp sitt barn och välkomnade honom. Han fick handdukar och mössa som skydd mot den svala morgonluften.

Då han tog sitt första andetag tittade han upp lite förvånad. Han skrek till och hans skrik besvarades av föräldrarna som lugnade honom med sitt joller. Han tystnade snabbt och tittade storögt med outgrundlig blick. Var var han? Var hade han varit? Fanns en tid innan denna? Fanns det över huvud taget någonting av betydelse innan detta?

Fortfarande förbundna med varandra via navelsträngen sträckte den nyfödde ut sig i vattnet.

Hans krumma armar och ben erfor nu att världen nu var så mycket större. Mamman höll honom under rygg och huvud, han flöt fram och tillbaka i cirklar så långt som navelsträngen tillät. Lite blodfärgade vatten kom samtidigt som mamman kände behov av att krysta igen.

Hon födde moderkakan och barnmorskan visade barnets första boning för de fascinerade föräldrarna. Hinnsäcken med dess ådring, kärlförgreningen som liknade ett träd, den enorma fästytan som alldeles nyss var fastvuxen i hennes livmoder. Moder kakan, kvinnans första näringskälla för sitt barn. Nu skulle den ge näring åt det gamla äppleträdet som i sin tur skulle ge äpplen till den nyfödde så småningom.

Länken till kedjan var nu på plats. Cirklarna av nytt och gammalt, av okunskap och klokskap, av oerfarenhet och erfarenhet slöts. Pappan tog sonen till sitt bröst. Hans famn och bringa som från och med nu och för alltid skulle vara ett av de ställen dit han skulle kunna återvända. Redan nu hade detta barn en livserfarenhet som skulle kunna ge honom en klangbotten och självförtroende. Han hade varit med om den stress det innebär att födas.

Han hade av enorma krafter tvingats ut från sin paradisiska tillvaro. Stundtals hade denna resa kanske varit skrämmande för honom men han hade inte blivit tvingad av annat än sina och mammans krafter ut ur sin boning. Värkarna hade kommit regelbundet men ibland med olika styrka och ibland med en paus så både han och mamman hade fått lite vila. Inget annat än livet självt hade tvingat honom att födas. Och då han stod med sitt huvud vid livets port hade han själv klarat att komma ut ur denna tunnel som så bestämt kramat honom under många timmar. En sådan seger!

Livet, glädjen och kärleken hade än en gång firat sin triumf. Denna gång i en glänta någonstans på jorden. Barnmorskan neg och tackade att åter ha fått vara med i detta mysterium.