Kära IVO

Kommen och fostrad i den värld ni representerar vet jag era bevekelsegrunder. Jag vet att ni strävar efter att ha kontroll och säkerställa att säkerhet och gott utfall vad det gäller födande, kvinnor och barn.

Jag vet att det är skrämmande att se då det inte blir som det var tänkt. Då livet självt bjuder upp till en dans där man inte blev uppbjuden.

Jag vet, jag har sett att era tjänstekvinnor kan bli berörda i sitt hjärta då de möter oss: vi som tjänar de födande på deras villkor. Vi som utgår från att följa vår övertygelse som har sitt ursprung i hjärtat.

Då tjänstekvinnan inom IVO blir påmind om en annan slags sanning riktas hennes inre reaktion utåt. Hon måste försvara det hon representerar. Hon vill inte följa sin inre väg. Det är törnen och sly på den vägen. Och det vet jag också. Taggar, brännässlor och fallgropar!

I en av dessa gropar har jag befunnit mig i. Slagit på mig själv, förbannat mig själv, dömt mig själv. Kritiskt granskat mig själv.

” Varför följer inte bara det som ”alla andra” gillar och gör? Varför är jag inte en del av gänget?”

I denna mörka håla tittade jag upp och såg att det fanns ljus. En strimma av ljus som min själ längtade till. Djupa klunkar av detta ljus, ett varmt ljus att svepas in i, en ton att följa. Upp, upp, framåt. Upp!

Att följa den inre vägen, att följa den stig som har sitt ursprung i hjärtat kräver inte mod. Det är en fråga om att vara så sann människa som möjligt och inte vara i krig med sig själv. Då de dimmor som rädslan skymt sikten lättar, blir det som anas satt i blixtbelysning. Det kan vara smärtsamt att se, att våga lita på vad vi iakttar.

Jag bannade dem som såg men förnekade.

Jag bannade dem som attackerade

Jag frös i ensamheten.

Jag frös och grät.

Det ljus jag anade i min grop förändrades till att bli ett varmt rött ljus. Det röda: Blodets färg. Blodet som är liv och kan signalera fara. Det röda som är kärlekens färg. Kärleken som är en sträng och ömsint ledare.

Ett hjärta, rött och hett, som Thåström sjunger expanderade i mitt inre. Blodets syrerika transport i min boning. Slag för slag. Rött och varmt.

Uppåt, framåt.

Så även om, även om jag som individ och alla mina medresenärer blir straffade för att våga se så hade vi inget val. Vi visar på kärlekens väg. Vi visar arr kärleken till livet i alla dess former och kärleken till vår fantastiska planet är den enda framkomliga. Den enda som möjliggör ett verkligt paradis på jorden.

Vi väntar tålmodigt även på er på IVO. Vi väntar. För efter att fått en inblick i den värld som inte låter sig kontrolleras kommer även ni att vara tvungna att inte blunda eller kisa längre. Kanske inte nu, kanske först då ni är gamla, kanske först då ni är döende och möter den ovillkorliga kärlekens kraft i god omvårdnad.

Välkomna!