Den inre dansen

Den inre dansen

Utmattad

Förtvivlad

Förbannad

Tårarna rinner. Jag vrålar av vrede och frustration. Sörjer jag också? Är jag ett naivt och godtroget barn egentligen?

Jag ska ställas inför rätta för att ha bistått en tvillingmamma då hon födde hemma. Hon hade blivit nekad att få föda på det sätt hon behövde; enbart interventioner om det behövdes, få personer på rummet. Lugn och ro. Men efter att ha blivit nekad vände hon sig till mig och frågade om jag kunde komma hem till dem då hon skulle föda. Och det blev en väldigt fin födsel med värdigt mottagande av de båda barnen.

Anmälan till IVO kom från BB som besöktes efter barnens födsel för ensedvanlig barnläkarundersökning.

Nu, drygt två år senare sitter jag med papper från Tingsrätten i Alingsås. Jag är åtalad och ska ställas till svars.

Jag har trotsat IVOs beslut om yrkesförbud. Jag har fortsatt att med kärlek, tillit och lugn skapat förutsättningar för fina hemfödslar.

Å, alla dessa vackra kvinnoansikten! Hur deras ögon blir mer och mer glansiga. Hur deras kinder mer och mer blossande. Hur deras munnar mer och mer förmedlar ljud istället för ord.

Å, alla dessa män! Som ordnar trygg och plats för födseln. Som vattnar och matar sin kvinna. Som tagit av sig både rustning och kostym och nakna med tårarna rinnandes tar emot barnet.

Å, alla dessa barn! Hur ögonen söker mammans. Hur det första andetaget får kroppen att bli rosa. Hur det första ljudet blir ett litet skrik. Hur de krumma armarna och benen sträcks ut. Hur barnet landar efter sin första resa och snart efter ankomst suger på mammans bröst.

Detta är heligt!

Detta är inte mätbart

Detta är vad kärleken kan göra.

Sedan länge har jag lärt mig att det inte går att tvinga människor att följa sin inre väg. Denna väg som är kantad av så många fallgropar, brännässlor och snubbeltrådar. Och det blev många skrubbsår i självförtroendet och i själen. Men det som jag skönjde bortom de vildvuxna snåren fick mig att fortsätta. Alltid ensam. Alltid längtandes. Och där, där bortom det som skymde sikten fick jag syn på det jag sökte.

Att möta människor som bejakade sin egen kapacitet, som bejakade livets oändliga möjligheter, som bejakade kärlekens potential-Där just där kunde det godtrogna och naiva barnet inom mig få vila. Bortom allt störande och bullrande. I den stillhet och dynamik som existerar parallellt vid en helt ostörd födsel.

Den födande växer, tar plats, är beredd att gå ut i världen med självförtroende och tillit. Den nyblivna pappans omvärderar sina preferenser till vad som ger livet mening och kickar. Han stillar sig och finner ro i ett ickegöra.

De har erfarit vad kärlekens kraft kan göra med dem. De har upplevt sin egen förmåga. De har själva bevittnat livets längtan efter sig själv då detta perfekta, helt unika barn fötts.

Jag visar vägen och känner mig åter som det förundrande naiva barnet. Hon som trodde världen om gott. Hon som litade på att om man är ärlig. Hon som häpen såg sin nyfödde lillebror i all sin ljuvlighet. Ja, hon som trodde på kärleken. Nu ska jag stå inför en samhällsbärande myndighet och tala ett bortglömt språk. Jag ska referera till en. kraftkälla de kanske aldrig hört talas om.

Jag gråter. Jag är förtvivlad.

Kärlekens språk, kärleken till allt levande är en grundförutsättning för mänsklighetens överlevnad. Det heliga. Det stora mysteriet. Kärleken

Jag fortsätter att älska. Jag fortsätter att visa vägen. Jag fortsätter min inre dans, bjuder upp mig själv och tackar aldrig nej. Aldrig.