Nära livet. Nära döden

Nära livet och nära döden.

En solig sommardag åkte åtta barn och tre vuxna till en av Gotlands paradisiska stränder. Vi hade med oss mat och dryck, badkläder, leksaker och annat som möjliggjorde att leka hippies och att sova över på stranden.

De mindre barnen sprang omkring nakna, de större badade. Folkabussen var inredd, madrasserna täckte hela golvet med massor av kuddar och täcken. Barnen älskade att få vara tillsammansoch såg framemot att få sova tillsammans också.

Det allra minsta barnet, Oskar var tre månader och var tillfreds med att få bli ammad lite då och då, få lufta rumpan och ligga i sin barnvagn vid strandbrynet. Han vyssades av vågorna och vindens sus, tittade med spädbarnets klara blick på molnen och den blå himlen.

Ja, det var verkligen paradisiskt! Jag var lycklig. Så lycklig att detta dygn kom att för alltid vara inpräntad i minnet som en upplevelse utan tid.

Vi mötte den annalkande natten i tält, i bussen och Oskar och jag på stranden. Han i barnvagnen med ett nät över öppningen som skydda mot insekter. Jag i sovsäck på liggunderlag. Även jag vyssades till ro av vågorna. Natten var lite kylig och fuktig. Minstingen hade det varmt och sov gott. Då solen var på väg upp igen vaknade jag av att jag kände mig frusen. Men det var något mer som gjorde att jag inte kände mig som vanligt. Jag kände mig energimässigt låg. Jag gick upp och gick i den fuktiga sanden. Alla sov. Rutorna på bussen var immiga av barnens andedräkt. Ande Dräkt-ett sådant vackert ord! Anden som i sin allra vackraste dräkt svävade över de sovande barnen. Från tältet hördes snarkningar och suckar. Ja, alla sov.

Min panna stramade och kliade. Kände på den med handen, den var alldeles knottrig och svullen. Den kändes också varm trots att jag inte kände mig febrig. Jag såg i en backspegel att jag det såg ut som om jag hade fått massor av insektsbett.

Efter frukost åkte vi hem. Jag var extremt trött trots att jag sovit bra. På eftermiddagen kände jag mig så pass oväl, som man säger på norska att jag var tvungen att ligga och vila hela dagen. Inte sjuk men inte frisk heller. Vi åkte till vårdcentralen och fick komma in omedelbart. Sedan finns det en minneslucka där jag vet vad som skedde förrän efteråt då läkaren berättade. Jag hade segnat ihop.

Jag vaknade upp av att jag fick en injektion. De sa att jag antagligen haft en allergisk reaktion. Jag fick den första hjälpen och blev snabbt stabiliserad. Men läkaren ville att jag skulle kollas över natten så ambulans beställdes för vidare transport till Visby Lasarett.

Liggandes på båren hade jag läkaren på min vänstra sida och en ambulanssköterska vid huvudändan. Vi genom det gotländska landskapet. Jag var oerhört trött men fullt medveten om vad som skedde. Inte rädd bara trött. Då och då sa doktorn mitt namn och jag svarade. Men då han sa det tredje gången kunde jag inte svara. Jag hade lämnat kroppen och befanns mig i ett starkt ljussken.

Jag befann mig i detta starka ljussken uppe i hörnet på ambulansen och det var som att vara i ett stort kärleksfullt varande. En så stor kärlek att jag trots lyckan i att ha fött fyra barn aldrig upplevt något så starkt.

I detta starka kärleksljus var jag helt lugn och noterade allt som skedde. Upptäckte att det inte fanns några fysisk gränser för vad jag kunde uppleva. Jag såg de cyklande semesterfirarna som cyklade på cykelbanan parallellt med vägen. Jag visste att det skulle räcka med att bestämma mig för att vara med dem så skulle jag vara det. Men jag stannade kvar i ambulansen för det som skedde här var intressant!

Jag såg hur doktorn gick ner på knä jämte min kropp. Min kropp hade slutna ögon och jag såg oss uppifrån. Tänkte att det var så trångt för doktorn. Han kände efter pulsen, fann den inte och ropade till ambulansföraren att larma akutmottagningen för att det var hjärtstopp. Han hjärtkomprimerade, något jag såg men inte kände. Jag såg att sjuksköterskan började ventilera med Rubens blåsa. Jag hörde hur sirenerna slogs på, hittills hade de enbart kört med blåljus. Jag hörde allt men kände inte accelerationen då farten ökade.

Det vackra landskapet flöt förbi. Jag var oerhört lycklig och jag var på väg att dö.

Den första fysiska förnimmelsen jag fick var då personalen på akutmottagningen satt en infart i armvecket. Då kände jag hur jag sögs in i kroppen igen. Lite förundrad över hur tungt det är att vara i en kropp, och hur begränsat synfältet är landade jag.

Uppkopplad med övervakning halvsatt jag i sjukhussängen på IVA. Fönstret stod öppet och doften av blommande lind förde mig varsamt tillbaka till det fysiska livet. Jag hade börjat fundera på vad jag hade varit med om. Kunde inte förstå hur jag som var lycklig kunde vara lycklig då jag var på väg att dö?

Och vad var detta för slags kärlek jag upplevt? Tankarna for fram och tillbaka. De påminde lite om svalorna som svirrade förbi därute, fram och tillbaka. Fritt och flyktigt.

Mina funderingar avbröts av att jag hörde spädbarnsskrik. En sjuksköterska kom med Oskar i sin famn och sa på bred gotländska: Här kommer jag med en hungrig sork!

Mina tårar blandandes med mjölken som omedelbart började rinna. Jag tog av mig syrgasmasken för att kunna kyssa honom och la honom till mitt bröst. EKG-sladdarna låg på honom. Den heliga anden, eller vad det nu var hade blåst liv i mig. Oskar sög livgivande mjölk ur mig. Allt var precis som det skulle men jag förstod inte vad som skett. Förstod det inte med mitt intellekt men hade aldrig tidigare känt mig så levande som då jag var på väg att dö. Jag förstår det fortfarande inte men det är ändå sant. Helt sant