Andas in Andas ut

Andas in

Andas ut

Det grafiska landskapet swishar förbi. Svarta trädstammar och grenar med vita kronor. Rimfrosten har förtrollat och skapat en gnistrande kuliss. Stjärnhimlen har generöst lånat ut sin rikedom till trötta och modfällda människor.

Hon tänker på de möten hon haft med denna kvinna. Kvinnan som fött med henne några gånger, kvinnan som med sin själsliga känslighet blivit så överväldigad att hon hamnat på psyk, kvinnan som i sin kreativitet och livsglädje tillsammans med sin man skapat ett välkomnande hem för barn, barnbarn och många vänner.

Andas in.

Andas ut.

Nu forslades hon mot denna kvinna. Bars av längtan att få ta farväl. Bars av behovet att få återanknyta. Hon flöt fram, bars och rusade mot hennes dödsbädd.

Tårar brände, hjärtats lugna rytm. Axlarna sjönk.

Andas in.

Andas ut.

Då hon födde sina barn gav hon så mycket av sin tillit och glädje att vänskapen hade hållits levande. Den tid som förflutit sedan deras första möten fanns inne i ett klot som var de gemensamma upplevelserna. Upplevelserna fanns inte i ett linjärt tidsspann. De var både länge sedan och samtidigt alldeles nyss.

Hon födde omgiven av sina barn och sin man.

Barnen ett uttryck för livets längtan efter sig själv och deras kärlek. Frusna ögonblick då den födande blev påmind om att följa sin kropp. Lyssna! Du vet! Du kan!

Nu satt hon vid matbordet. Skallig, mager, corisonrunt ansikte, blanka ögon. Då det åter mötte varandra flödade ögonen över. De glädjetårar de tidigare delat var nu sorgetårar.

Andas in.

Andas ut.

Snart gick hon och lade sig. Så trött, så oerhört trött. Värmedyna, duntäcke och en säng som likt en famn tog emot henne. Lågmält prat, stilla rörelser, andäktigt. Doften från massageoljan, de två kvinnornas möten. I födandet, vid psykoserna och nu vid hennes dödsbädd.

Cirkeln höll på att slutas. Livet pulserade utanför den döendes rum. Barnbarn kom med en teckning, sonhustrun med soppa. Maken lade sig jämte henne. Lågmälda samtal utanför rummet. Postbilens leverans. Skolbarnens stoj på väg till pulkabacken.

Andas in.

Andas ut.

Nu höll hon på att dö omgiven av barn och barnbarn. Åter lyssnade hon på sin kropp. Åter blev hon påmind om den visdom hon hade inom sig. Att åter följa flödet av det levande och nu döende. Hennes visdom, tillit och kärlek var för all tid planterad djupt hos dem alla. Hennes väsen kommer att bli buren i flera generationer. Det ännu ofödda men tänkta barnbarnet kommer att bära hennes namn.

Glädjen och sorgen

Möten och avsked

Födelse och död

Andas ut