Andlig kollaps

Andlig kollaps

Under resan till Prag kände jag hur jag succesivt släppt mitt vanliga skydd. Jag visste att jag befann mig bland seende och sökande personer som också valt att gå sin egen väg

. Min var fylld av mycket smärta och ensamhet men var likväl inget jag ville eller kunde välja bort. Till vardags , i kontakt med andra människor var jag tvungen att skydda mig mot den somärta seendet vållade mig. Istället för att se kisade jag. I stället för att leva fullt ut höll jag mig tillbaka.I stället för att använda mig av mina gåvor höll jag mig höll jag igen.

Men nu, i bussen på väg till den internationella kongressen för andlighet,, vetenskap och den globala krisen började jag släppa taget på självcensur och närma mig själv igen. Det var härligt att känna hur den andliga givakt jag hade haft under så lång tid började släppa.

Det fantastiska operahuset i Prag tog emot oss med öppen famn och ett leende. De väldiga målningarna från La Belle Epoque njöt av att bli betraktade och beundrade av oss européer, asiater och amerikaner. Över tusen människor från trettiofem länder som med öppna sinnen och hungrande hjärta kom för att ta del av vad pionjärer inom andlig och transpersonell utveckling hade att berätta.

Det var med an mycket stor känsla av samhörighet jag lyssnade till dessa människor. Jag lyssnade på många föredrag som hölls av människor som rönt stor uppmärksamhet för sina iakttagelser och slutsatser. Människor som skrivit många böcker, hållit åtskilliga föreläsningar och otal gånger rådfrågats av sökande människor. Men inte hos någon av dem erfor jag det minsta av högfärd, distans eller märkvärdighet. Detta var människor vars framgång var helt beroende på den egna inre utvecklingen.Människor som valt sitt hjärtas stig och ibland fått betala ett högt pris för det.

Med stor och självklar auktoritet stod Ram Dass på scenen och talade om sin väg. En hel, starkt strålande mansom delade med sig av sin kunskap och erfarenhet. Jag kände stor samhörighet och närhet med honom.Jag blev påmind om den närhet som är möjlig, den närhet man kan ha till människa som inte är rädd, som inte har försvar och som har integrerat sitt seende med vardagslivet. Jag blev samtidigt påmind om min egen ensamhet, lycklig över att ana att ensamheten inte behöver vara för alltid. Att bli påmind om att det finns människor som han.

Mina inre dörrar stod vid föreläsningens slut på vid gavel. Det fullsatta auditoriet sjöng en kanon tillsammans. Sången fortsatte och fortsatte. Mina tårar rann nedför kinderna. Jag var både lycklig och förtvivlad. Hade upplevt att jag var en del av en stor människomassa samtidigt som kan kände mig oerhört ensam. Mitt sällskap såg oroat på mig men jag lugnade dem och sa att jag behövde vara ensam. Kände en nyfikenhet på vad det var som skedde inom mig och gick ensam ut i den ljumma juninatten.

Då jag kom ut accelererade det, vad det nu var. Det var både så vackert och smärtsamt. Jag kände en stark dragning till den väldiga Moldau vars svarta vatten skulle föra bort mig. Men jag valde att stanna kvar. Det kändes som om mitt inre befann sig j en centrifug. En vit mycket ljus tromb som utgick från mina fötter, genom min kropp upp genom huvudet med enorm hastighet. Jag hissnade. Tog av mig mina sandaler för att ha direkt markkontakt. Gatstenarna i Prag är vackert slitna och glänsandeav människofötters slitage. Nu kände jag dess svala och lena yta under mina fötter. Jag kunde bara gå långsamt, kände att jag var tvungen att hålla igen på mina kroppsrörelser för att inte helt förlora mig.

Jag vandrade mellan uteserveringar och folkhopar. Ingen såg mig, men jag såg dem. Jag såg dem i sina innersta jag. Jag kände deras livsenergier, deras rädslor, deras längtan, deras dödsskräck, deras ensamhet.Allt som vanligtvis finns inom människor väl skyddat och oftast på en omedveten nivå låg här framför mig. Som pärlband mellanmänniskor låg alla deras innersta väsen. Deras innersta nakna jag, skälvande och lysande. Jag såg det, kände det och kunde inte värja mig.

Jag var som en själslig parabolantenn. Allt tog jag inte. Alla frekvenser, alla sändningar kom rakt in. ;Men det var bara jag som såg detta. Jag vandrade stelt och långsamt fram och kände åter suget efter att vika av till höger och låta Moldaus svala vatten svalka min heta kropp. Men åter var det min nyfikenhet som gjorde att jag stannade kvar.

Mina tankar och associationer var mycket snabba.Så snart en tanke, en reflektion eller iakttagelse dök upp inom mig så kom även dess motsatts upp. Tänkte jag på kärlek kom hatet upp, lika tydligt. Liv-död. Godhet-ondska. Glädje-sorg. Skönhet-det fula. Jag tänkte på en molekyl och snabbt såg jag vår planet. Jag tänkte på en droppe och omedelbart såg jag ett hav. Det var som om hela tillvaron var rund, cirkelbollar som var exakt lika stora runt om. Det fanns inga motsattsförhållanden. Allt hördeihop. Inget var större, bättre eller viktigare. Allt var ett.

Jag hörde världens nöd, såg planetens stora kris. Människorna i Prag var mig lika nära som människorna i Afrika, Asien och Amerika. Jag befann mig på en bänk i Prag samtidigt som jag befann mig i universum. Samtidigt som jag inte alls var mig själv så var jag i mitt gamla jag. Samtidigt som jag var galen var jag oerhört vis.

Smärtan i attse överväldigade mig med en sådan kraft att jag nästan föll omkull. Jag tänkte en svindlande sekund att jag var på väg att bli psykotisk. En lite svindlande sekund kände jag att jag kunde välja bort smärtan genom att bli riktigt galen. Smärtan fanns där eftersom jag samtidigt som jag var i denna märkliga värld även var i den vanliga världen.

Jag insåg att jag måste ta mig tillbaks till operahuset. Samtidigt som jag insåg detta lade jag märke till en man som cirklade runt mig. Jag tänkte att han var en falk som väntade på sitt byte. Nyss hade jag blivit skrämd av att ingen såg mig, nu blev jag skrämd av denne man. Jag visste att jag var oerhört sårbar och att det värsta som kunde hända nu varatt komma i kontakt med psykiatrin.

Jag samlade mig, reste mig från bänken och skred långsamt fram på gatan igen. Jag grät, suckade och skrek till ibland. Jag försökte hålla igen men kunde inte helt. När jag klev ner från trottoaren tog jag ett alldeles för stort kliv. Det kändes som jag var mycket längre än vanligt, som om steget var en meter istället för en decimeter. Jag vandrade gatan fram, på väg tillbaka till operahuset.

Jag undvek ögonkontakt med dem jag mötte men när jag såg någon som kom från konferensen sökte jag deras blick som en törstande

söker vatten. Jag trodde de skulle se mig, att de skulle förstå. Att någon skulle ta mig i sin famn och skydda mig från omvärlden. Att en annan människas kropp skulle hålla ihop min egen. Men ingen såg mig och jag kunde inte geandra tecken till dem än ögonkontakt. Fjädern i handen var det inte heller någon som såg. Jag trodde den skulle vara någon slags tecken….

När det hade varit som mest smärtsamt , när det hade känts som om jag skulle falla omkull hade det känts som om någon smekt min nacke. Jag vände mig om men det var naturligtvis ingen där. Då kändes det åter som om någon smekte mig, helt lätt. Denna gång på kinden. Smärtan lämnade en stund, jag tänkte att det kändes som om en fjäder smekt mig. Jag tänkte på musik som jag tyckte mycket om och som heter A Breath and a Feather of God. Jag kände samma lyckokänsla som då jag hör den musiken. Av någon anledning böjde jag mig ner och fick se att vid mina fötter låg en dunig vit fjäder. Detta var ett gott omen. Ett tecken på Guds närvaro, att jag inte var ensam. -Och nu förväntade jag mig alltså att mina själsfränder skulle se detta tecken och förstå. Förstå vad visste jag inte, mer som ett slags hemligttecken enbart initierade kände till. Då jag tänkte det insåg jag galenskapen. Det tokiga i att se detta som en gemensam nämnare. Men fjädern fick mig på fötterna och jag vandrade långsamt bort mot operahuset. Sandalerna i den ena handen, fjädern i den andra vacklade jag fram. Långsamt, långsamt. Vid en uteservering satt många kongressdeltagare. Där stannade jag, höll i ett räcke för att inte falla omkull. Öppnade munnen för att säga något men fick inte fram ett ljud. Jag såg mig själv utifrån och förvånades över att ingen reagerade. Jag såg verkligen nödlidande ut. Tomheten och tystnaden var kompakt, jag släppte taget om räcket och vacklade vidare mot operahuset.

Jag hann bara precis innanför den första porten och den första trappavsatsen då jag äntligen kunde släppa efter. Jag höll hårt i det kalla mässingshandtaget, lutade mig mot dörren och grät högljutt .Strax kom någon. Famnade mig, frågade. Det enda jag kunde få fram var att det inte var något fysiskt utan andligt. Fler människor kom. Det var som att komma in i en väldig modersfamn. Vänliga kvinnoröster som oroligt frågade vad som skett. Benen vek sig under mig och någon sköt in en stol under mig.

En verklig modersfamn slöt mig i sin famn. En stor byst, mörk röst som med starkt brytning sa Breath, just breath. Det var mamma Grof. Mamma till Stanislav Grof som var den som var huvudarrangör till denna kongress. Modern till allt detta som förstod vikten av att andas, andetag för andetag. Jag landade i hennes famn. Började komma tillbaks i det kända. Då jag tittade upp och såg mig omkring mötte jag blicken av en vacker kvinna. Jag sa att jag var glad att jag inte hade träffat på någon psykiatriker varvid hon svarade, jag är det! Ett befriat skratt svingade sig upp mot taket. Den italienska psykiatrikern fick mig att känna samhörighet i skrattet. I lättheten då jag kände samhörighet. Då jag blev påmind om att ensamheten inte handlar om fysisk närhet utan om vetskapen om den själsliga närheten finns. Utan vare geografiska eller tidsmässiga avstånd. Vi finns här. Nu och för alltid.