Berra

Berra

Denne stökige, elaka och svåra Berra hade åter kommit in på Beroendeakutens vårdavdelning. Som alltid med polis och som alltid skapade hans närvaro en förtätad och obehaglig stämning. Personalen föredrog att sitta på expeditionen, därifrån kunde de se vad som skedde men behövde inte bli provocerad av honom. Medpatienterna låg på sina rum eller satt alldeles tysta med en plastmugg beskt kaffe de drack ur med darrande hand.

Ett fåtal av dem hade kommit hit av fri vilja. De flesta kom med polis och en del med anhöriga. Den första anhalten var kroppsvisitering. Alla typer av tillhyggen beslagtogs. Det låsta medicinrummet var en samlingsplats för knogjärn, stilettknivar, sprit, sprutor, pipor och batonger. Vreden hos många var stor, de ville vara kvar i sitt rus, de ville bli ännu högre, ville bli ännu fullare. De insåg inte själva, eller orkade inte inse att de var beroende av någonting.

Då gifterna började gå ur kroppen började insikterna och ångesten komma. De fick de mediciner som behövdes för att de inte skulle kraschlanda. Med frossa, huvudvärk och stor plåga satt eller låg de. Förutom Berra då. Han gick fram och tillbaka i korridoren. Vevade med armarna, sparkade på väggar och dörrar. Gormade och skrek och om någon medpatient skulle titta på honom eller be honom vara tyst hängde smockan i luften. Han var en blandmissbrukare men mest präglad av långvarig supande. Tjackpundarna var ett annat släkte. De satt i sin egen värld och kunde flina introvert. De tuggade frenetiskt med sina tandlösa munnar. Festknarkarna var verbala och förnekade att det hade några som helst problem med någonting alls. De som var denna tids hippier försökte blidka det skedda med att skicka kärlek och förståelse. De drack örtte och pratade om sina resor och upplevelser i meditation då de var i Indien eller då de rökte på. Och nu försökte de landa lite mjukare genom att för den som så ville få höra historien om de olika drogernas effekter. Skratt och fnitter var ju en av de effekter de fick av att röka på.

”Vid en port på en mörk gata står en man och försöker komma in. Han har glömt sina nycklar och väldigt full; vad han gör då är att försöka sparka in dörren. Samma scen men denna gång med en man som är påtänd, han lägger sig vid porten och väntar tills någon kommer. Och en tredje scen: denna gång med en man som är hög av LSD. Han försöker komma in genom nyckelhålet.” Ha, ha!!

Men de allra flesta alkoholisterna hade enorm ångest och höll sig för sig själva och uppskattade inte alls detta skämt om de hörde det.

Denna eftermiddag då hon gick på sitt kvällspass var det så lugnt och stilla att hon inte trodde att Berra var kvar. Men han hade börjat visa tecken på att få delirium varför han nu låg i en säng och var sövd. Hennes uppgift blev att ha koll på honom genom att se till att han precis låg på en nivå mellan medvetslös och i djup sömn. Han hade infart i handen och låg med blöja på sig och sov.

Hon ställde sig vid hans sida. Sprutan med Stesolid hade hon i handen för att kunna vara beredd att ge honom lite mer om han började vakna. Hon tittade på den sovande mannen, tittade noggrant och kände avsmak. Han var väldigt smutsig, hade kolsvarta naglar som var långa, han luktade äckligt, hans hår fett, skäggmasken inramade hans ansikte på ett sätt som gjorde att han såg farlig ut. Hon kände att hon hade velat ha på sig skyddsrock och ansiktsmask också.

Han höjde huvudet lite grand och försökte säga något, hon sprutade in lite mer Stesolid och han somnade åter.

Hon återvände till sin iakttagelse av mannen. Hon såg nu att han hade varit en vacker man, mörkt lockigt hår, intensivt blå blick med täta svarta ögonfransar. Han hade haft en vacker kropp med hårig bringa. Regelbundna drag, rak näsa, vacker amorbåge. Hennes tankar rörde sig fritt och hon kände förakt för honom. Tänkte att detta var ett exempel på det hon tyckte allra mest illa om hos en människa; att förstöra sina möjligheter och att levadestruktiv. Hon tänkte på alla de kvinnor han säkert hade svikit. Han hade haft en mamma, kanske systrar, kanske fanns det mammor till flera barn som alla var svikna av hans sätt att leva.

Då hon tänkte detta fick hon en helt annan insikt; han visste detta och hade, åtminstone tidigare, haft dåligt samvete och känt sig som en dålig människa. Så, vem är jag att döma honom! tänkte hon. Det enda jag kan göra är att öppna mitt hjärta för honom, att skicka kärlek till honom. Hon kände att hjärtchakrat öppnade sig på henne, kände att värme strömmade ut från det.

Och just då, exakt samtidigt lyfte Berra på huvudet, lade sin skitna näve på hennes och sa med sluddrig röst; du är en bra männscha!

Hon hade stått alldeles tyst och stilla, enbart känt hur den varma expandera känslan av kärlek strömmat från hennes inte. Och trots att han var sövd hade han känt, sett ,hört eller hur det nu gått till vad som skett inom henne.

Från djupet av sitt hjärta tackade hon Berra för denna erfarenhet. Berra gick ut i storstadsdjungeln dagen efter och hade säkert inga minnen av vad som skett. Men det hade hon, detta skulle hon aldrig glömma. Och hon skulle för alltid påminna sig själv om att inte döma eller känna förakt. Kanske var det så att en del av dem hon mötte i sitt arbete, patienterna, var det för att de hade en känslighet som gjorde att det var svårt att hantera den upplevda verkligheten. För hur gör man då det man upplever som sant förnekas? Hur gör man då de känslor man upplever tillsammans med en annan människa ignoreras? Hur gör man då man blir osäker på vad man upplever?

Hur hantera ett smärtsamt seende i en blind värld?