Ensam

Den lille pojken sitter på golvet och leker med ett glänsande papper. Han snurrar den platta pappersbiten runt runt i solskenet. Då och då byter han riktning på snurren. Det reflekterande ljuset får det att svida i ögonen. Det svindlar lite för honom men han är tillfreds. Mamman pustar ut efter en krånglig morgon. Det tog så lång tid för henne att finna kläder som sonen accepterade. De var för trånga, de satt illa, de kliade, de skavde. Men efter många klädbyten fann de äntligen kläder han godtog.

Pojken satt på sin vanliga plats vid frukosten, han åt sin vanliga frukost, han hörde den vanliga rösten på radion, hans mamma var som vanligt. Men ändå fanns det något oroande över hennes kroppshållning. Än visste han inte vad.

Han fortsatte sitt snurrande. Dammkornen dansade i solljuset, det knakade lite i ett golv, det susade från ledningarna, han hörde hur hissdörren öppnades. Alltid vaksam, alltid helt öppen för vad som skedde och ändå helt inne i sig själv.

Så stod mamman i dörrposten. Han iakttog hennes försiktiga rörelse, kände igen den som ett varsel att nu skulle det komma något han inte gillade. Med sin vänaste stämma berättade hon nu att de skulle gå till skolan. En skola med barn han skulle få lära känna. En skola med barn som han ju visste skulle bullra, skava och få honom ur balans. Han kunde inte begripa varför han var tvungen att vara med om detta! Hans värld var liten och trygg så varför riskera den?

Han kommer ihåg sina tidiga lekar. Hur han under många timmar kunde vara förnöjd med att sitta och vagga fram och tillbaka. I början, då han var helt liten så tyckte de vuxna att han var ett så lugnt och lätt barn. Han behövde ju inte så mycket, han roade sig själv. Men hans mormor hade reagerat på att det var så svårt att få ögonkontakt med honom. Mamman hade noterat det också men tänkte att det skulle komma lite senare. Hon var en stolt mamma som inte kunde ta in att det skulle vara något fel på hennes son.

Grannbarnen hade vant sig vid att han aldrig ville leka med dem. Han var förnöjd! Nöjde sig med att gång på gång bygga höga torn med Lego för att sedan rasera och börja om igen. Gång efter gång. Gång efter gång. Hans pappa hade börjat vara irriterad på honom. Han kunde skälla på honom och tycka att han skulle skärpa sig, att vara som andra barn. Pappan skämdes för honom och kunde inte glädja sig åt honom som han hade hoppats. Deras bräckliga relation knakade betänkligt. Det knakande hörde pojken också. Han noterade men brydde sig inte om det, han bara konstaterade.

Nu var det bara mamma och han. Men just nu började dagens stora kamp, han skulle träffa andra barn.

Den vanliga jackan dög inte, mamman hade köpt en ny. Nya kläder kunde vara ok, bara de inte stramade, luktade dåligt eller kliade. Den nya luktade ättika och han sa bestämt Nej! Han tänkte då verkligen inte ta på sig den. Den skulle mamman vara tvungen att tvätta först så den luktade som de andra kläderna. Den gamla fick duga och han stod alldeles still då mamman kammade honom, klappen på huvudet då det var klart fick honom att ducka. Nu räckte det! Om de nu verkligen var tvungna att gå ut och träffa andra barn så var han nu klar. Plötsligt fastnade han i ett skuggspel på hallväggen. Bladverket utanför lekte med honom så att tapeten nästan dansade. Han försjönk i rytmen och stillheten tills mamman tog honom i armen och med sträng röst uppmanade honom att gå.

Stojet på skolgården gjorde nästan ont i öronen. Barnens hastiga rörelser gav honom svindel. Mamman var glad då de mötte en vuxen, en lärare. De pratade en liten stund sedan tog hon hans hand och hälsade honom välkommen. Han började då känna en liten pirrande känsla av förväntan, det fanns ju så många leksaker här! Han älskade rörelse och de ljud de åstadkom, det vinddrag rörelsen orsakade och ibland även det skuggspel rörelsen i solsken kunde skapa.

Över förväntan gick de första skolåren. Han var alltid lite eljest, som man säger på norrländska. Sa aldrig mycket, gick mycket för sig själv. Han hade en aura av integritet så han blev aldrig utsatt för mobbning. Kanske skulle mindre stressade lärare ha anmärkt på hans bristande sociala kompetens men eftersom han inte störde och hängde med i undervisningen skedde det inte.

Pubertetshormonerna var det som började få honom ur balans. Hans fokus på sina gamla intressen nu att falna. Han trevade försiktigt ut mot en värld han mer och mer började längta ut till. Iakttog de andra barnen. Hur gjorde de? Vad var det som gjorde att vissa var populära, andra inte. Vad var det som gjorde att en del av tjejerna alltid hade en hel hord av killar runt sig, och det kanske viktigaste av allt: Hur gjorde killarna för att få komma innanför denna cirkel av fniss, glädje och spänning?

Han misslyckades fatalt. Han fann inte de nycklar han hade behövt. Han fann aldrig koderna och vreden och frustrationen gick ut hemma. Hans så timida och snälla mamma fick nu få ta emot hans vrede. Han skrek åt henne, smällde igen dörren och blev tystare och tystare. Vad hon än gjorde kunde hon inte mildra hans vrede. Som vanligt hade hon ett stort mått av tillförsikt, tänkte att det nog går över då han blivit lite äldre. Men de återkommande samtalen med lärarna och sedan det uppenbara: hennes son hade väldigt stora problem. Han fick inte godkänt i ett enda ämne i slutbetygen! Det var som om hon hade blivit väckt ur en törnrosasömn. Men det var ingen vacker prins som väckte henne utan taggar och en törnehäck som växt sig ogenomtränglig runt sonen.

Pojken fick börja på i en specialklass för elever med neurologiska och psykiatriska problem. På något sätt var det skönt för honom, här behövde han inte anstränga sig längre. Alla hans klasskamrater var som han själv inne i sina egna universum. En del kunde brista ut i ilska då de kände sig stressade, en del kunde inte sitta still och han själv, likt några andra var tysta.

Han hade börjar resignera, spelen hemma på datorn fick nu även härliga besök av tjejer han alltid fick tillgång till. Och han fick kontakt med andra unga män, en del väldigt arga och verbala. De kunde ge honom en förståelse av hur världen egentligen är. Bortom spelregler och samhällsförväntningar. Hans mamma kunde någon enstaka gång komma in på hans rum. Hon drog ifrån gardinerna, hämtade smutstvätt och disk och tassade tyst ut därifrån.

Då han var tjugo flyttade han hemifrån. Det var en lättnad för både honom och mamman. Hans pappa hade flyttat hemifrån för flera år sedan han visste nog inte ens om hur ansträngande de senaste åren varit. Mamman städade ur sonens rum. Vädrade, dammsög och skurade. Tvättvattnet blandades med henne tårar. Hon kände sig så besviken, ursinnig och ensam. Hon hade så gärna velat, hon hade så oerhört gärna önskat att sonen skulle funnit sig några vänner. En tjej, ett jobb. Ja, att han hade gått in i vuxenlivet för att med glädje och förväntan kunnat flytta hemifrån. Men flytten var förenad med så många blandade känslor; lättnad, besvikelse, oro, frihet.

Efter ett tag fick mamman veta att sonen bytt namn. Han bytte från sitt ovanliga efternamn till ett svenssonnamn och även ett annat förnamn. Känslorna då hon fick veta detta väckte de känslor hon hade vid flytten till liv, lättnad, besvikelse, oro och lättnad.Detta var ett definitivt farväl till henne, hennes omsorger, hennes valhänthet, hennes oro, hennes ensamhet. Men det fanns en frihet för dem båda. Han kunde börja ett nytt liv, och även hon. Han skrev in sig på stadens skola för vuxna, inte för att han ville utan för att socialtjänsten krävde det. Någon termin ansträngde han sig men sedan orkade han inte. Åter tillbaka i sin lilla lägenhet kände han sig trygg och kunde andas ut. Han var tvungen att öppna fönster och dörr någon gång då och då. Gå ett ärende till Försäkringskassan, handla lite mat eller hämta ett paket. Och än en gång tvingades han att komma tillbaka till denna skola, en förvaringsplats för vuxna som han tyckte. Nu var skolan en plats för flyktingar också. Deras främmande sätt att klä sig, umgås och sätt att försöka prata svenska störde honom enormt.

Och samtidigt, på samma gång: Hans längtan efter närhet. Hans oförlösta behov av intimitet, å, det var så smärtsamt! Det gjorde så oerhört ont! Han hade en dekokt av vrede och sorg inom sig som tärde på honom mer och mer. Det var som om denna dekokt innehöll så mycket etsande syra att det började rinna ut inom honom. Hans livssmärta tog honom i besittning. Vissa dagar fick han utlopp via hatiska budskap på nätet, vissa nätter grät han. Hans livsvilja började ebba ut, den rann som en liten strimma saltsyra. Den forsade fram och i denna fors fanns endast en ö där han kunde vila. Och det var tanken på att avsluta sitt liv. Det forsade, strilade och droppade och ön blev allt tydligare för hans förtvivlan. Han kunde inte se att det skulle kunna bli på annat sätt: Han måste dö! I takt med att denna övertygelse blev starkare växte även hans hat fram. Alla dessa människor som varit honom så fysiskt nära men aldrig nått honom. Alla dessa undrande ansikten som aldrig mött honom. Alla dess kvinnor med utstrålning av sex och glädje som aldrig såg honom. Alla dessa…..

Med sina skjutvapen tog han bussen till sin gamla skola. Lugnt och målmedvetet gick han in i skolan. Han kände en stilla glädje över att veta att hans lidande nu snart var över och att han nu, äntligen inte behövde vara ensam. Nej, i sin död skulle han inte vara ensam längre.

Han klädde om till kamouflage färgade kläder. Tog sina vapen, laddade och sköt. Han sköt på alla som var i närheten. Skriken, blodet och känslan av makt var berusande och inte förrän han såg polisen förstod han att det nu var dags för honom att äntligen slippa sin smärta. Ett tryck till, denna gång mot sitt eget huvud.

Denna mamma, denne pappa, mor-och farföräldrar, kusiner ja, de var de som hade varit hans släkt de som träffat honom under hans barndom och uppväxt fanns inte där då de hade behövts. Och inte nu heller; mamman var den enda på sonens begravning. En begravning som skedde i det tysta. Helt anonymt utan att någon annan fick veta. Hon hade professionellt stöd för att orka. Det hade inte kommit några kondoleanser, inga blommor. Ingen hade beklagat sorgen. Hon sörjde, hon sörjde på det sätt kanske enbart en förälder kan. För hon kände sorg. Så stor och tung sorg att hon var tveksam om hon skulle överleva detta. Hon var mycket tveksam till det. Ensam i ett iskallt universum. Ensam.