Magdalena

Magdalena

En både arg, vädjande och karismatisk ung kvinna mötte mig i dörren. Hon kändes både skör och stark, både krävande och vädjande, både arg och glad.

Hon hade något inom sig som väckte mitt intresse. Gravida som enbart vände sjukhus och det offentliga ryggen var jag alltid försiktig med. Deras historia kunde vara nog så förståelig och berörande men om de själv inte var beredda att ta av sig offerkoftan var oftast förlossningen fel punkt i livet att göra det på.

Men Magdalena! Hon hade kommit en bit på väg och hade nu knäppt upp denna kofta. Hon visade sitt längande och sårbara hjärta. Hennes längtan efter att följa den väg som skulle kunna stärka henne och bli i den kraft hon kände att hon hade. Hon ville föda hemma.

Som alltid kände jag både lust och glädje att få detta förtroende. Att få följa en längtande kvinnas väg till en möjlig omskrivning av sin historia. Att åter få privilegiet att bevittna en födelse ur två aspekter. Det är så vackert!

Hon hade brottats länge med sin historia och var nu beredd att ta nästa steg i sin historia.

Hennes eldröda hår visade att det även fanns en energi som skulle kunnat vändas inåt, eller mot någon av alla dessa välvilliga tanter från socialen. Men nu stod hon alltså här på tröskeln till mitt hem och även mitt liv. För mötet med henne glömmer jag aldrig!

Då hon var tonåring hade denna ”ljuva ungdomstid” inte alls varit ljuv för henne. Hon var vilsen i världen och hade ingen som guidade henne in i vuxentiden. Hennes närmaste var en pappa som var fysiskt närvarande men aldrig där för henne. Hans alkoholkonsumtion gjorde honom mer och mer självupptagen. Och mindre och mindre uppmärksam på sin tonåriga dotter. Så länge mamman fanns kvar i deras liv hade hon, så gott hon kunde putsat fasaden av en helt vanlig familj. Hon plockade bort flaskor, såg till att dottern hade rena kläder, tvättade fönster. Mannen var sjukpensionär efter arbetsolycka, hon jobbade inom vården. Van att se till andras behov men hade inte förmåga eller ork att se till sina egna. Eller dotterns.

Då mamman fick sin diagnos skakades deras lilla värld i grundvalarna. Cancern var i ett långt framskridit stadie, hon behandlades enbart mot smärtorna och efter kort tid dog hon.

Nu var det bara Magdalena och pappan. Ja, det kändes som om de bara var de två. Två vilsna individer som inte kunde stötta varandra utan hade fullt upp med sig själva. Magdalena som var en klipsk tjej, rapp i munnen och väldigt söt fick sitt hem ute bland kompisarna. Hon var fräck och listig. Lärde sig att med stor skicklighet förfalska pappans namnunderskrift. Det underlättade för henne och gav henne frist. Pappan hade alltid förhinder att komma med på samtal till en bekymrad klassföreståndare. Magdalena lyckades alltid att få ut pengar på pappans konto. Ja, hon lärde sig tidigt att härma. Härma namnunderskrift, härma de allra tuffaste kompisarna, härma de idoler som för tillfälligt var populära.

Hon hoppade av gymnasiet och skaffade extra jobb varhelst hon kunde få ett. Det var lagerarbete, matbud, bambatant, krokimodell, kyrkogårdsarbetare. På ett av dessa lager hade hon träffat en kul kille. Likt henne var han lite vild och galen. Drack lite för mycket men alltid på gott humör. Han pratade ofta om sin frihet och att han hatade allt vad som band honom. Nyss vuxen kände han hur hans vingar började bära honom. Och de bar ibland långt!

Efter några joints tillsammans närmade de sig varandra. Hon berättade för mig hur hon hade dragits till honom som en nattfjäril dras mot ljuset i en mörk värld. Hon kände den ljuva berusningen av att både vara kär och gilla kåt. Hans lite mörkare hud, hans lockiga hår, hans mörka ögon. Å, han var så fin! Men också flyktig……Men då Magdalena hade med sig några öl stannade han hos henne. Ett tag.

Då Magdalena förstod att de uteblivna mensen inte var tecken på hennes dåliga matvanor och stress var det försent. Försent att släcka det liv hon nu bar. Ett groende liv skapat av henne och denne härlige kille. Tanken på ett barn som säkert skulle bli väldigt vackert kändes hisnande och fantastiskt. Och oerhört skrämmande! Den flyktige unge mannen var borta, kom aldrig tillbaks till jobbet efter det att han fått veta att han skulle bli pappa.

Det var som hennes växande mage även visade henne en väg till ett annat liv. Ett liv som mamma. Hon hade under sin sena barndom och tonårstiden iakttagit andra mammor. Ibland hade det varit smärtsamt att se. Det gjorde ont att se hur andra barn och mödrar kunde ha det. Ömsintheten, omsorgen. Hur barnen kunde få en bekymrad blick, en omfamning, ett klingande skratt. Magdalena blev påmind om vad det var hon inte fått och som hon så intensivt längtade efter. Och hon visste att detta skulle hon kunna ge sitt barn. Denna lilla människa som låg på tillväxt och redan nu krävde sitt. Magdalena slutade både dricka alkohol och röka. Hon blev mer medveten om sina drömmar. Ibland vaknade hon kallsvettig då maran ridit henne. Ibland vaknade hon med ett inre leende då hon drömt om sitt barn.

Men på dagtid växte mardrömmen till en realitet. Hon var skräckslagen för att föda! I början gjorde hon som hon var så van vid, hon förträngde skräcken. Låtsades inte om den men eftersom hon nu inte kunde döva sig med något blev hon till slut tvungen att ta den på allvar. Samtalen på mottagningen för förlossningsrädda blev många. Ju mer barnmorskan informerade henne dess då räddare blev hon. Då hon visades förlossningsavdelningen fick hon en ångestattack. Den gick inte helt över förrän hon blev lovad att få ett planerat snitt. Ett datum och vetskapen om att hon skulle få ryggbedövning gjorde den sista delen av graviditeten uthärdlig.

Hon provkörde barnvagnen. Sniffade på babykläderna. Klappade gosedjuren. Hon kände att en varm ljus känsla växte inom henne. Det var ett hopp hon inte känt på så lång tid. Det var som ett stilla fladdrande ljus som värmde henne inifrån En grodd, blek men allteftersom hon närde hoppet blev det grönare och mer livsdugligt.

Det räckte dock inte. Hoppet, det vackra barnet, ett sätt att föda på hon själv valt, nej det räckte inte!

En sen kväll några veckor efter födseln då hon med mjölkstinna bröst, ömmande sår på magen, blödande underliv och hulkande gråt öppnade hon fönster för att få luft ropade hon i sin förtvivlan Gud, hjälp mig!

Varifrån kom detta nödrop? Hon som aldrig varit sig varken sökande eller troende. Vilken röst hade uttryckt denna förtvivlan?

Hon somnade utmattad med sonen tätt intill sig. Då hon vaknade igen kände hon sig så lätt. Hon var tvungen att ställa ner fötterna med kraft för att vara säker på att ha markkontakt. Hennes bröstkorg expanderade, hon tog djupa andetag och log. Hon famnade sonen och kände djup tacksamhet över detta vackra barn.

Då hon och jag träffades hade många år passerat. Sonen var en välartad tonåring som snart skulle bli storebror. Magdalena var gift med en närvarande och kärleksfull man som var betydligt äldre än hon.I mötet med mig fortsatte hon den resa hon påbörjat, hon ville föda hemma. På sina villkor, i den tryggaste av alla platser hon kände, med människor hon kände sig sedd och bekräftad av.

Magdalena ringde tidigt på morgonen och berättade att hon vaknat av mensliknande smärta. Lite blodblandat slem rann och hon gladde sig. Kände förväntan och glädje och även fascination över vad som skedde i kroppen. Vi kom överens om att hon skulle återkomma då hon ville att jag skulle komma.

Som vanligt kände jag mig lugn, glad och förväntansfull då jag åkte iväg. Söderut, förbi storstadens buller och hets. Parallellt med en havsstrand, ut på landet. Ljunghedar, vindpinade träd, hukande låga byggnader. I ett av dessa hus lyste ett fönster med ett varmt välkomnande ljus. Där! Bakom dessa rutor skulle ett nytt liv snart födas.

Magdalena var inne i sig själv. Tittade som hastigast upp och gav mig en nick till hälsning. Hon hade skapat en slags kokong där hon låg på sidan i sängen. Den där välbekanta bubblan så tydligt materialiserad med ett duntäcke, en säng och kuddar. Täta, regelbundna värker. Just det här som jag alltid uppskattar och fascineras så mycket av: En stillhet, ett lugn samtidigt som så starka energierkräver sitt i en kvinnas kropp. Dessa energier som kan vara så skrämmande att många kvinnor behöver döva dem. Eller likt Magdalena då, för många år sedan inte ens vågade möta dem.

Men nu gjorde hon alltså det. Hon hade både ett mod och en längtan och hade nu skapat förutsättningar för att kunna följa med i denna lavaström av de energier som både ger liv och kan upplevas som att de när döden.

Hennes man kom då och då in och vattnade henne. Kysste henne och tassade ut igen. Han förstod de födande krafterna och hade lärt känna sin kvinna och visste att han nu inte skulle störa henne. Han bara påminde henne då och då att han såg henne, att han fanns där för henne, att han litade på henne. Han återgick till att fortsätta att fylla poolen.

Magdalena blev besviken och jag lite förvånad då jag konstataread att hon enbart var öppen några få centimeter. Men det kändes ändå som det skulle eftersom det var så tunna och mjuka kanter och barnets huvud ordentligt nedträngt. En pigg baby som både sparkade och hade bra hjärtfrekvens,

Jag satt i ett hörn där jag kunde höra Magdalena. Det här var barnmorskekonst tänkte jag. Att våga vara närvarande utan att göra något. Att våga lita på en födandes längtan efter att få föda på sina villkor efter ett snitt. I ett lugn, i en stillhet där vi mötte de enorma krafterna förenade med det livgivande.

Magdalena följde sin inre resa. Hennes behov av att ha än större avskildhet gjorde att hon gick in i ett litet rum. Där satte hon sig på en stol och stängde om sig. Hon hade öppnat fönstret lite grann och vi kunde höra henne då och då. Ibland ropade hon på sin man, ibland på mig. Saft! Lyssna! Kyss! Kram!

Jag tog en promenad. Såg det vackra landskapet där solen nu penslade himlen i guld. Jag kände doften av jord, av saltvatten, av liv. Tänkte att detta skulle bli barnets barndomslandskap. Här skulle ett litet barn utforska de nära omgivningarna och smaka på jorden, sticka sig på de torra ljunghedarna, känna havsbrisen i sitt hår. Snart! Snart!

Ja, snart för nu lät Magdalena på ett annat sätt; Hennes rop i toppen på en värk var förbytt mot ett stön. Nu, nu, nu! Barnet bultade på porten. Ut, ut, ut. Släpp ut mig!

Det varma vattnet omslöt Magdalenas kropp. Det var som att bli vaggad och famnad. Hon låg och flöt men då värkar kommer ställde hon sig på knä i födelsepoolen. Mannen var nu en aktiv part och såg med fascination på sin kvinna. Han hade lärt sig av deras år tillsammans skillnaden på då Magdalena stängde av för att hon inte vågade eller ville vara nära. Eller som nu, då hon hade varit introvert för att hon behövde vara så fokuserad på sitt arbete. Hon varit enbart med sig själv men han kände sig aldrig utanför. Och nu, denna sista delen av förlossningen behövdes han som mer aktivt närvarande. Han stod på knä bakom Magdalena. Han höll sina händer på hennes höfter och tryckte kraftfullt vid värk. Han sa då och då att hon var så stark, så duktig och så vacker. Och det var hon verkligen!

Jag tänkte att denna kraft hade hon alltid haft inom sig. Tidigare var den vänd i destruktivitet. Men nu! Å, detta var så vackert att få bevittna. Detta var ju också en kärleksakt!¨

Mina tankar avbröts av Magdalenas rop: Nu kommer hon! Vi såg hur det buktade mot ändtarmen, vi såg hur blygdläpparna började säras, vi såg hur huvudet började skymta mer och mer. Mannen höll sina händer beredda, han klappade på barnets hjässa och sa med lugn stämma att barnet hade mycket hår. Då huvudet var framfött såg vi hur barnet grimaserade. Vid nästa värk föddes resten av kroppen. Mannens händer stöttade kroppen och han skjutsade barnet mellan Magdalenas ben i vattnet. Hon lyfte upp barnet, slöt henne till sitt bröst och lutade sig tillbaka mot bassängkanten. Hennes röda kinder, hennes strålande blick fick nog den 50 åriga nyblivna pappan att bli än mer förälskad i sin kvinna.

Ett mirakel, ja!

En vardaglig händelse, ja!

Ett helande, ja!

En kärleksakt, ja!

En gudomlig kraft, ja!