Muren

Muren

Muren omgärdade hennes arbetsplats, två höga betongmurar med elektriskt taggtrådsstängsel, som tveksamt öppnade sig för henne.

Passagen på morgonen var som en rit. De fåordiga buttra kontrollanterna gick varje morgon igenom samtliga anställdas väskor och fickor. Alla anställda var tvungna att lämna ifrån sig sina mobiltelefoner.Hon fick nyckelknippa, kort och koder då hon lämnat ifrån sig sina personliga ägodelar. Det var som ett slags reningsbad, individen slätades ut och blev klädd i anstaltens uniform, en del av väktarnas kollektiv.

Det var en så tydlig markering; Vi och De. Hon hörde fragmentariska samtal mellan väktarna som diskuterade farlighetsnivån på Dem. Hon fick besked om beredskapsnivån för väktarna om någon av Dem skulle balla ur.

Hennes arbetsplats var som en egen liten cell i detta stora myllrande bisamhälle. Hit kom De då de behövde plåster och piller för kropp och själ. Det fanns listor med önskemål från Dem, de kunde ha ont i magen, ont i huvudet, utslag, sömnsvårigheter, allergier, stukningar. Och de ville ha tid omedelbart. Trots att tiden här inne gick så långsamt var deras besvär av sådan art att de oftast ville ha tid omedelbart. Nu! Med en gång! Snart!

Många av dem var som rättshaverister, lika skeptiska och negativt inställda till Systemet som omvänt. Med Dom var i underläge, De behövde fylla i formulär och fråga för att sedan få svar som passade Systemets tjänstehjon.

Hon gick in på mottagningen och såg högen med lappar som låg på skrivbordet. Här fanns lappar från knarklangare, bankrånare, våldtäktsmän och mördare. Här fanns vackra handstilar med precisa behov nedskrivna, här fanns de som krävde att omedelbart få komma för skoskav, här fanns de som med spretig, infantil skrivstil med stor möda skrivit ned några få ord.

Valet var hennes, hon skulle välja ut vilka och när de skulle få komma. Tidigare hade hon enbart stött på männen som fångar utan historia. Hon visste inte varför de var inlåsta, bara att de gjort något mycket allvarligt eftersom bevakningen var så sträng.

Hon hade suttit i samtal med den galante och världsvane medelålders mannen. Trots att han suttit inne nio av arton år hade han fortfarande en air av integritet och stark självkänsla. Han var verbal och refererade till sådant som fanns utanför honom själv. Han var en man som levt det njutningsfyllda och snabba livet. Fortfarande hade han en attraktiv bostadsrätt på Östermalm och fortfarande hade han sin semestervilla i Panama.

Trots de grågröna mjukisbyxorna med resår och tillhörande kofta och anstaltens sandaler på fötterna kunde han föra sig med värdighet. Att gå snyggt med dessa sandaler var i sig en bedrift.

Hon fick senare veta att han gjort narkotikaaffärer på internationell nivå men själv aldrig missbrukat.

Hon hade också mött mannen som inte kunde läsa. Han hade knappt mött hennes blick och han svettades ymnigt. Hans kropp var uppsvullen och blek. Han var kraftigt överviktig och hade inte tillgång till sina ord. Med spänd röst och skygg blick bad han henne titta på vristen som smärtade. Som vanligt tog hon tillfället i akt att ge lite kroppskontakt så att kroppen registrerade att här fanns en annan människa. Således la hon handen på hans knä, helt lätt. Och då han beskrev sina besvär höll hon foten i ett stadigt grepp för att undersöka vristen.

Som alltid var dessa små subtila händelser något som öppnade upp något inom patienten. Denna gång genom att internen med rakare rygg och riktig ögonkontakt med tydlig röst tackade för hjälpen.

Han var en kvinnomisshandlare som nästan hade haft ihjäl sin egen mamma, fick hon veta senare. Det var en policy att innan en konsultation inte få veta något om den hjälpsökandens historia.

Tillbaka på expeditionen, åh vad det var krångligt med alla dessa låsta dörrar! Hon tog hon sig en kopp bittert kaffe samtidigt som hon tittade på högen av papper. Hon slätade till några skrynkliga för att lättare kunna läsa. Helt oförberedd på reaktionen; detta namn kände de flesta i Sverige till. Detta namn som hade fått en hel stad att andas ut då han äntligen åkte fast. Han hade våldtagit, skändat och mördat. Både unga kvinnor och ett litet barn. Det svartnade för hennes ögon, hon svajade.Hon såg framför sig hur han satt på undersökningsbritsen, hur hon av ”misstag” skadade honom med nålar, saxar och sitt hat. Hon insåg att hon inte skulle klara av att möta honom, hon visste för mycket. Den internens lapp lämnade hon till sin kollega.

Det fanns fler fångar från samma paviljong som denne interns med behov av att få komma till sjukan. De kom från paviljongen dit grova sexualförbrytare var placerade. Hon gav två av dessa tid att komma för konsultation. Två anonyma namn, ett svenskt och ett främmande.

Mannen med det främmande namnet var en pojke. Hela hans uppenbarelse utstrålade rädsla. Hans mycket mörka hud fick de runda ögonen att se än mer frågande och skrämda ut. Han rörde sig skyggt och tyst, var fåordig och på sin vakt. Han var nyss fyllda tjugo och helt ensam i världen. Han hade kommit till Sverige som ensam barn från ett krigshärjat afrikanskt land. Hans föräldrar hade dödats i kriget och syskonen skingrats. Själv hade han varit barnsoldat. Det hade inte funnits något egentligt val för honom; antingen skjuta eller skjutas. Den förlamande skräcken var lättare att hantera då han ingick i en grupp. De hade delat mat, joints och vidriga erfarenheter.

Vid ett obevakat tillfälle då barnen, som var förtrupp, anat vittring av stad, hade han lyckats fly ända till detta avlägsna land nära nordpolen. Här fanns den ordning och stillhet och förutsägbarhet som gjorde att han började andas igen. Hans axlar började sjunka, hans andhämtning bli djupare, hans nätter mardrömsfria.

Han var en ung man utan barndom som försökte lära sig att vara man. Han tittade mycket på tv, såg hur andra män på gator och torg betedde sig. Han försökte knäcka de sociala koderna men misslyckades grovt. I det välordnade och strukturerade fanns även en isande ensamhet. Som dödskyssar återkom fragment av livet som barnsoldat. Kroppens längtan efter närhet, mannens längtan efter kvinnan var alltid förenat med våld och död. Hans första samlag hade skett under ett haschrus. Han hade varit tolv år, kvinnan i trettioårsåldern. Hon låg bunden på marken. Hennes sköte var vått av blod och säd, han var nära att kräkas då han fördes fram till henne. Kompisarna knuffade, skrattade och skrek. Nu skulle lillpojken bli man. Nu skulle han bevisa sin manlighet, inte bara sitt mod och snabbhet. Kvinnan var alldeles tyst och blundade. Åter erfor han att han fick stånd då han var rädd och denna gång slaknade han inte förrän han tömt sig i henne. För en kort stund hade han känt njutning men det han främst kom ihåg efteråt var hur hans ställning i gruppen höjts en aning.

Här, i detta främmande kalla land fanns ingen hetta och hets. Nu fanns enbart kyla och tystnad. Längtan fick honom att begå sitt brott. Kvinnan han hade närmat sig var vänlig och hade mött honom på ett fritt och lättsamt sätt. Hon var ung, doftade gott och skrattade. Hans längtan växte snabbt inom honom. Först som en stor varm känsla i bröstet. Snart spred sig den goda varma känslan till en pulserande, pockande och het känsla i hans kön. Han kände hur han hårdnade och hur fokuserad han blev. Han måste ha denna kvinna! Han måste få henne under sig! Han måste få vara inne i henne!

Hon svarade ett tydligt och vänligt nej. Hans vrede och förtvivlan övermannade honom och hon fick ta emot allt detta. Med våld hade han tagit henne. Med våld hade han tvingat henne att ge sin uppmärksamhet och närvaro. Efter timmar av skräck och våld hade han till slut somnat. Hon var klarvaken och lyckades fly ut i natten. Sargad till kropp och själ hade hon gått till polisen som grep den sovande mannen.

Han sov mycket här också, inne på fängelset var det sömn som gav honom vila. Nu satt han lite yrvaken mittemot sjuksköterskan. Hans fysiska åkommor var banala, hans själsliga desto allvarligare. Inom honom fanns en mur mellan kropp och själ. Ingen pratade om den, än mindre rörde vid den.

Hon ville ta honom i sin famn och vagga honom. Hon ville sjunga för honom.

Men hon tittade honom i halsen, gav honom några Alvedon och lugnande råd. Han tackade tyst och gick ut till de väntande väktarna.

Mannen med det vanliga svenska namnet satte sig ner framför henne. Han hade få märken på kroppen. Många av männen på anstalten la ner mycket omsorg på sitt yttre. Hårsnoddar, hårvax, konstfulla klippningar, raffinerade tatueringar, breda bringor och svällande biceps. Men inte denne man. Honom skulle hon inte ha lagt märke till om de möttes i ett annat sammanhang.

Men nu möttes de i hans limbotillstånd och hennes nedräkning av sin arbetsdag.

Han var frusen i sin blick, stel i sina rörelser, monoton i sitt uttryck. Hon inledde med att fråga hur han hade det. Oväntat ärligt svarade han att hans känslor höll på att knäcka honom. Han hade ingen stans att fly, ingen distraktion förutom teven fanns nu i hans begränsade värld. Och det skrämde honom oerhört. Hans historia hade hunnit ikapp honom. Som en blodtörstig vampyr satt denna best som var hans historia fast i ett bett runt nacken. Nafsade, bet och sög kraft ur honom.

28 år hade hunnit ifatt honom. Den sängvätande sjuåringen gick hand i hand med en smygrökande trettonåringen. Den hunsade styvsonen flåsade den taskige storebrorsan i nacken. Klassens bråkstake brottades med grannskapets värsting. Allt var han. Han var alla dessa delar och det gjorde så ont att se.

Då den nye mannen hade flyttat in hans och mammans lägenhet rasade hans värld samman. Mammans ordknappa omsorg hade givit honom förankring i den svårförståeliga tillvaron. Deras tillvaro hade varit präglats av rutiner. Oboy, en macka med Kalles kaviar och en med ost varje morgon. Dagis och så blodpudding, fiskpinnar eller spagetti med köttfärssås på kvällen. Bollibompa, pyjamas och Bamse. Lugnt, tryggt och som det alltid borde vara. Just så, så skulle livet vara.

Denna monotoni hade hjälpt honom att komma in i världen. Han hade en känslighet och otrygghet redan som mycket liten. Han hade haft svårt att sortera intryck. Det var som om alla impulser träffade honom med samma styrka speciellt då han var trött. Han kunde ställa sig rätt upp och ner och skrika rakt ut, slänga saker runtomkring sig eller ge sig på andra barn. Då allt kaotiskt inom honom försvann infann sig en sällsam tystnad. Omgivningen hade kunnat skaka honom, skrika år honom, banna honom. Det hade inte hjälpt. Han fick sin lindring tills nästa gång djävulen flög i honom igen.

Mammas nye man hade infört nya vanor. Han älskade att överraska med nya maträtter, andra tider och annat sätt att umgås på. Det blev en kamp mellan dessa två: mannen och pojken. Mannen övertrumfade sig själv i sin iver att få pojken på gott humör. Men ju mer han stod i dess då med ökade avståndet dem emellan. I början var pojken tyst men så småningom började han protestera. Han gjorde miner, härmade mannen, ignorerade honom eller skrek åt honom. Han straffade ut sig själv. Satt oftast och åt ensam framför tv:n. Spelen på datorn övertog Bamses roll då han vuxit till sig. De ensamma starka pojkarna tog honom i handen och förde ut honom i världen utanför barnkammaren. Han började lära sig att själv ta kommando över sitt liv.

I skolan hade han några få bundsförvanter. De gjorde ofta som han ville och han var påhittig. Han hade lätt att känna igen särlingar, de som inte kunde försvara sig, de välartade lite knepiga barnen. Han blev oerhört provocerad av dessa välartade barn, de utgjorde tacksamma offer. Han och kompisarna passade på då ingen såg dem. Väntade på den utvalda. I början bara knuffade de och tråkade ut den utvalda. Men oförmågan att försvara sig och vekheten hos offret fick snart pojkarna att gå längre. Han och kompisarna gillrade fällor, band sina offer, slog dem och hotade dem.

Så kom dagen då de tillfångatagit en flicka. En tanig tjej med glasögon, råttsvansar och glesa tänder. Hon hade varit kaxig och uppkäftig i början. Försökt komma ifrån dem med list, sparkar och spott. Då hon övermannades kände han en eufori, en känsla av makt. Hon hade kanske varit starkare än han, hon var snabb i munnen och hon sprang fort. Men det hade inte hjälpt för han hade lagt ner henne.

Han fortsatte att tvinga, lista och lägga ner. Han tog ett jobb på ett lager. Eftersom han redan tidigt lärt sig att han mådde bra av rutiner blev han snart en uppskattad medarbetare. Han älskade att hålla i ordning, att sortera och katalogisera. Han var noggrann och punktlig men också lite osmidig. Då något inte blev som han hade förväntat sig, ett tidsschema som sprack eller någon skapat oreda i hans minutiöst ordnade lådor blev han väldigt sur. Han kunde inte kontrollera situationen som han hade kunnat göra på skolgården. Nu var det han som var en särling och rollerna ombytta.

Arbetskamraternas gäck med honom noterade han inte till en början. Han låtsades inte höra, brydde sig inte. Men då en jobbarkompis gjorde sig lustig på hans bekostnad inför en tjej i kassan blev han som vansinnig. Hans vrede fick honom att misshandla killen. Han slog och slog tills någon lyckades övermanna honom. Hans vrede försvann och åter kände han känslan av makt. Det gjorde honom ingenting att han blev åtalad och dömd för misshandel. Men han sörjde att han inte fick han kvar jobbet.

Psykologen, socialsekreteraren, arbetsförmedlaren på arbetsförmedlingen var alla kvinnor. De hade en vänlighet och velighet som så småningom provocerade honom. Det fanns en attityd av att vara väldigt förstående samt att inte förvänta sig något av honom. De uttryckte krav de hade, men inget skedde då han inte uppfyllde dem. Han upplevde att den ordentlige och strukturerade man han var aldrig bekräftades. Nej, de försökte istället att mildra hans befarade vrede genom just att vara kärringaktiga.

En sensommarkväll exploderade allt för honom. Sommaren hade varit lång och varm. Det hade gått åt mycket öl vid stranden. Han hade börjat känna tristess och ångest över den annalkande hösten. Den befarade sysslolösheten började gnaga inom honom. Systembolaget var stängt för dagen. Han och kompisarna hade försökt få köpa öl på Konsum men nekats. En av kärringarna som satt i kassan påstod att de var för fulla. Hon visste väl för fan inte hur full eller nykter han var!

Gänget splittrades, han lunkade hemåt. Porten var låst och han hade så mycket i huvudet att portkoden inte fick plats. Han stod ett tag och försökte komma ihåg, det gick inte. Det enda som återstod var att ringa på någon grannes porttelefon. Det var inte så många att välja på. Det var fortfarande sommartomt i de flesta fönstren. Men kärringen Jakobsson, denna gamla hagga som ofta stack ut huvudet då han bullrande kom hem, hon var som vanligt hemma. Kärringen som så ofta blängde på honom. Häxan som tyckte att han bara var en liten skit. Hon var hemma.

Hon hade öppnat åt honom. Då han passerade hennes dörr hade hon stuckit ut sitt fula tryne och sagt åt honom att ordentligt folk sover så här dags.

Hans raseri och hat hade känts som ett vulkanutbrott. Allt som kom i hans väg förintades av den heta lavaströmmen. Kärringens skallben hade knakat då han slog till med ljusstaken som stått på hallbordet. Hon hade segnat ned, nattlinnet glidit upp och han hade sett de smala rynkiga benen, de krokiga tårna, de blå åderbråcken och den gles grå busken. Kärringen hade en gång varit en kvinna, hon var mamma, hon var en kassörska, en socialsekreterare, hon var psykologen, hon var…..

Han vanställde hennes lik med ljusstaken och kökskniven. Han befann sig i ett starkt ljussken där inget annat än han själv och hans vrede befann sig. Han slog, han skar, han stack.

Utmattad hade han till slut satt sig jämte kroppen. Han hade kräkts, gråtit och snorat. Hulkande hade han gått upp och upp till sig. Han hade inte stängt grannens dörr, inte låst sin egen. Då polisen kommit hade det känts som en befrielse. Den gången, då han suttit på grannens golv hade hans mur börjat krackelera. Fogmassorna hade börjat blötas upp av hans ångestsvett, snor och tårar. Det hade varit så många år sedan han gråtit att det kändes overkligt då han var nykter igen.

Under hela häktningstiden och första tiden på fängelset hade han stängt av alla känslor. Hans behov av regelbundenhet och rutiner hade hjälpt honom. Det väntande och förutsägbara rutade in hans dagar.Nätterna tomma och svala. Han kom aldrig ihåg sina drömmar längre. Sömntabletterna hade lagt sig som en våt filt över honom. Men det som inte skett på nätterna hade nu börjat ske i vaket tillstånd. Han började komma i kontakt med sig själv igen. Medfångarna petade på honom för att få en reaktion. Plitarna kunde få honom ur balans då någon rutin ändrades. Och nu frågade alltså denna sjuksköterska hur han mådde!

Lite mer fogmassa i hans mur försvann då han erkände att han mådde dåligt. Han såg sköterskans reaktion då han berättade att han fått livstid. Hon hade liksom hämtat andan. Han själv suckade och pustade ut och han insåg att det fanns både något lockande och skrämmande med muren han byggt upp; att den både skyddade men även utmanade honom. På något sätt skulle han ordna åtminstone ett litet titthål. Ett fönster mot honom själv, och en utsiktspost till yttervärlden. För första gången kände han att han var redo, att han ville. Och han hade tid. Han hade all tid i världen.

Sjuksköterskans tid var däremot snart slut. Hennes arbetsdag var till ända. Han skulle se henne gå till sin värld utanför muren, medan han själv måste återvända till sitt liv.

Hon återfick sina personliga ägodelar och kläder. Portvakten öppnade alla portar då hon sagt sitt namn och visat sitt ansikte i övervakningskameran.. Hon passerade de två murarna med elstängsel. Tänkte att priset för frihet var oerhört högt men att det fanns två människor som fortfarande kände större frihet innanför dessa murar än utanför. En som omedelbart skulle transporteras tillbaka till Afrika då hans tid i fångenskap var till över. Och en som skulle vara tvungen att möta människor som en sansad och vuxen man.