Smärta- om att se i en blind värld

Smärta – om att se i en blind värld

Musiken får mitt hjärta att vibrera. Ibland skälver det så att tårar lättar på trycket.Då jag sjunger i den stora kören och det är sådär smärtsamt vackert måste jag fokusera på något helt neutralt för att rösten ska hålla.

Litteraturen ger mig aha upplevelser och tankeflykt. Samtidigt som den kan ge mig nya erfarenheter och insikter.

Poesin ger min själ vingar. Det kan fladdrar till i bröstet då jag läser Tranströmmer, Södergran, Mossaed eller Strandberg.

En målning kan ge en känsla av förundran och beundran: Hur är det möjligt att kunna förmedla det man ser via en bild? Som att konstnären fotat, korrigerat bilden lite och sedan visar den. Hur är det möjligt?

Ja, all denna kultur som hjälper mig ut mot den ständigt hägrade horisonten. Förbi grynnor och skär, ut mot öppet hav och en oändlig horisont. Denna horisont som väcker lust och längtan till ”Landet som icke är”

Likt Sarakka, den samiska kulturens beskyddarinna för fruktbarhet och förlossning, står jag med båda fötterna i myllan och med händerna mot himlen. Jorden håller mig kvar men händerna sträcker sig högre och högre upp. Fingrarna spretar, händerna öppna. Kippar efter luft, efter livsenergi som ger kraft.

De yttre auktoriteterna svarar och påstår likt dåtiden präster på de frågor de får. De påstår att det tack vare den högteknologiska förlossningsvården har dödstalet för mor och barn minskat kraftigt. De är oförmögna eller vägrar att se helheten. Hur samhällsutveckling har medfört att kvinnor föder få barn, följs upp under graviditet, att vi har tillgång till vaccinationer, antibiotika, blodgruppering och annat som ju är den verkliga anledningen.

Pediatriker som slår på trumman och påstår att de har forskat och kan bevisa att det är större risk för barn att födas hemma än på sjukhus. Tills det avslöjas att i deras redovisade material inkluderas prematura, missbildade och sjuka barn. Alltså barn som aldrig skulle födas hemma.

Att hålla fast vid sin identitet som den som räddar och värnar. En så vacker och djupt mänsklig sida men. som Kirkegaard skriver om Hjelpekunst:

”At man, naar det i sandhed skal lykkes een at føres et Menniske hen til et bestemt Sted først og fremmest maa passe paa at finde ham hvor han er og begynde der.”

Och det finns många exempel på människor som går i döden för att slippa ändra sin uppfattning om verkligheten. Jag tänker då på dåvarande vd för BT Kemi , Lars Foss som i tv drack av det förgiftade vattnet som bara några månader senare dog av kevercancer. Nej, hormoslyr är inte giftig, påstod han.

Eller dem som spärrat in för att påstå något som rådande auktoriteter ifrågasätts. Galileo Galilei påstod att jorden inte i centrum utan rör sig runt solen istället för tvärtom. Han fick livstids husarrest.

Och i vår samtid: Obekväma sanningar levereras i en strid ström. Och än fler skulle de vara om flödet i informationen vore fritt. Men nu tystas forskare, kulturbidrag uteblir eller skärs ner, massmedia inför egen censur, böcker rensas ut från bibliotek.

Å, ge mig kraft att fortsätta orka se i denna blinda värld. Ljuset jag anar i horisonten får mig att kisa. Det är så strakt och ljust att mina ögon tåras.

Jila Mossaed skriver

Idag längtar havet efter mig

Jag går dit

som en nyfödd bäck

Hela vägen är markerad

mdd små ränder av berättelser

Vid stranden

syr jag ihop alla ord

Lämnar allt till vattnet