Soul Food

Soul food

Jag matar min själ med vad den behöver. Den är ett litet lurvigt djur som har ett stilla morrande vid välmående. Som gnyr vid hunger. Om jag då inte ger den vad den behöver tystnar den.

Tomrummet som skaps då är lätt att fylla med lättuggat som får mig längre bort från det centrum som min lilla lurviga vän så väl behöver.

Nej, inte en serie till om empatistörda män som förgriper sig på kvinnor!

Nej, inte en lektävling där andra är ställföreträdande lekare!

Nej, inte en intervju till med en människa som aldrig någonsin kommer att bli mätt av bekräftelse!

Min lurviga vän brummar dovt, det visar att nu. Ja, nu har den fått en riklig portion av Soul Food! Musik.

En heldag med en av körerna: Jag har släppt noterna sedan länge. Kan allt utantill och njuter, njuter njuter. Alla vi 130 personer är våra egna universum. Vi känner knappt varandra. Pratar knappt med varandra. Men vi sjunger tillsammans. Vi sjunger Brahms. Vi sjunger Vivaldi. Vi sjunger Haydn. Och vi är ett. Och tiderna försvinner: Alla dessa kompositörer är med oss då vi sjunger deras musik. Vi förmedlar glädjen och lusten i att vara människa.

Ett hissnande ögonblick då musiken är särskilt vacker känner jag hur tårarna står på kö för att få komma fram. De rinner nedför mina kinder samtidigt som mitt hjärta jublar.

På kvällen är det Earth Hour i den andra kören. Denna lilla vocalensemble som vår duktige kantor fått hela kören att lyfta sig i håret. Vi är alla svartklädda. Endast de små punktbelysningarna är tända, allt annat är nedsläckt då jag läser vad kören sedan sjunger:

Kom natt och stryk oss över håret

Kom natt

Kom natt

Kom natt och stryk oss över håret

Sjung för oss

Sjung för oss

Att ännu smeker haven stränderna

Ännu klättrar getterna i bergen

Ännu smeker haven stränderna

Än är inte hela jorden

Människans fånge.

Efter fyra timmars djup sömn ringer mobilen: Barnet är redan fött!

Hela familjen är samlad kring den nyfödda och deras mamma. Syskonen i pyjamas, nyfödingen naken. Ett kvitter, ett porlande skratt, en högtid i vardagen. Ett vacker välskapt flickebarn är född. Syskonen tar emot sin nya familjemedlem med en sådan självklarhet. Lika självklart som barn ofta är inför det som vi vuxna tycker är märkvärdigt, ovanligt, konstigt. För dem är det en del av en självklar verklighet. Som livet självt.

Moderkakan granskas och barnen är storögda inför den säck deras syster legat i. Tänk att hon fick plats där! Tänk att hon kom ut ur det lilla hålet!

Fylld av en mycket nöjd lurvig väns stilla morrande och spinnande tackar jag för ett ovanligt rikt dygn. Det sanna livet. Det livet som är på riktigt. Det livet jag kommer att betjäna så länge mitt hjärta slår.

Jag återvänder till en annan text jag läste innan kören sjöng den:

Vi är blommor, driv oss varsamt

Vi är jordens hopp

Låt oss växa vilda och få gå i knopp

Vi är blommor, bryt oss inte

Gränslös är vår glöd

Låt oss växa fria utan våld och död

Ge oss mod att våga glädjas,

Glädjas tusenfalt

Lita på oss ge oss värme för där ute är så kallt.

Vi är barn och vi är många, vi är jordens salt

Lyssna till oss vi är starka, vi kan allt

Ja, vi kan allt! Ja, vi kan allt!