Stor och liten

Stor och liten

Det lilla barnet med stora ögon tittar med allvarlig blick på den stora världen. Leende munnen med kalla ögon. Mjuka röster med varm blick. Mjuka katter med vassa klor. Träd som tutar och orsakar blåst. Huvud som är så tungt att stjälken det sitter på måste stärkas länge innan det orkar lyfta sin börda.

In i kroppen. In i världen. Sinnesintryck sorteras, selekteras och värderas. Kroppen tyglas och börjar anpassas till denna stora värld.

Det stora barnet, den vuxne, kisar mot världen. Det är smärtsamt att ta in allt som kan ses. Det är svårt att värja sig samtidigt som ögonen ibland behöver vara vidöppna för att verkligen se.

Längtan efter acceptans och att få tillhöra flocken frigör oanade akrobatiska konster. I denna stora kropp som det lilla barnet åter den som försöker förstå.

Var är porten?

Var är famnen?

Var är stammen, gänget, flocken, stimmet?

En främmande fågel låter sig inte buras in. En fisk som simmar motströms låter sig inte fångas.

Ett mittemellan finns inte!

Men civilt motstånd finns!

Att gå i otakt går riktigt bra. Det skapar också en rytm.

Att sjunga solo i en kör skapar en annan kör.

Att välja tillit i en otrygg värld skapar en trygg plats.

Att bistå en förstföderska då hon föder hemma, att hjälpa en tvillingmamma då hon föder hemma, att åka 25 mil till en förlossning djupt inne i skogen. Ja, allt är CIVILT MOTSTÅND.

Det lilla barnet i den stora kroppen fyller hela sin boning och ser världen med stora ögon.