Tidlöshet

Födande

Den födande går in i ett universum där vare sig tid eller plats har betydelse. Hennes mamma, hennes mormor, hennes farmor och alla anmödrar före henne är med henne. Hon har inte pratat med någon av dem hur det var då de födde, hon har läst och pratat med väninnor.

Upplevelsen då huvudet är bortkopplat. Känslan att verkligen vara i sin kropp har hon sällan känt sedan hon var liten flicka. Hon kan i ena stunden känna sig fångad i sin kropp och vilja fly. Men kroppen tvingar henne tillbaka i närvaro. Tanken på mamma som gått igenom samma upplevelse får henne att gråta både av tacksamhet och djup glädje. Nu får hon tillträde till det djupt kvinnliga. Den kvinnliga mystiken hon har läst om. Här är den!

Hon skrek och i samma uttryck för smärtan sa hon herregud så underbart! Hennes kinder röda, ögonen glansiga. Hennes totala närvaro fick alla i rummet att viska, tassa och stilla sig. Hennes gråt blev till ett fniss då hon kände bajs komma ut i vattnet. Fnisset övergick till ett skratt då hon kände barnets huvud inne i slidan. Jamen hej, där är du ju! Hennes vrål då hon släppte fram barnets huvud följdes av ett stilla vågskvalp och andlös väntan. Nu, nu, nu! Barnet föds och strax innan barnet kommer till bassängbotten så lyfter kvinnan upp det. Ja, ja, ja! Ett barn, en mamma, en pappa är födda. Nu, i ett ögonblick av evighet.

Döende

De anhöriga satt vid köksbordet. Pratade, lyssnade, delade. Visade foton för varandra; kommer du ihåg? Ett nähä övergick till en stunds tystnad som följdes av en mumlande tröstande stämma.

Den döende förnam deras närvaro. Rösterna så bekanta, stämningen familjär. Genom töcken av sömn, morfin och ett anlete som mer och mer vände sig bort från världen bidrog deras röster med lugn och stillhet. Livet pulserade långsamt nu härinne, livet därutanför snabbare. I vilan upplevde den döende en frid hon inte känt tidigare. En vila som tillät tankarna vandra dit de ville. Ena stunden i ett barns liv; känslan i kroppen då trappstegen var otroligt höga, lättheten i kroppen då den studsade fram istället för att gå. Rädslan för mörkret och arga röster. Nu var mörkret välkommet och inte skrämmande. Nu var rösterna vänliga och betryggande.

Någon smörjer den döendes fötter med väldoftande olja. Ögonen slutna, ögonlocken skyddar mot fler yttre synintryck. Hon fortsätter vandringen inåt. Oljan flödar och får henne att känna densiteten och doften då hon själv masserade. Nyss, alldeles nyss masserade hon sin nyfödda dotterdotter Hon sjunker djupare ner och glömmer att andas. Händer som håller hennes, någon som klappar hennes huvud. Ett andetag till, ett andetag till. Å, all denna kärlek! Nu finns ingen vilja eller önskan. Nu finns enbart ett ögonblick av evighet.

Psykos

Det kaos som fanns ute i världen såg han nu på distans. Blåljus, skrik, vänliga röster som egentligen var rädda. Allt det var borta nu. Larmet från världen började blekna. Här fanns kala gulvita väggar, tysta människor, möbler med galonklädsel, fönster som inte gick att öppna. Han, stigfinnaren som belönats med priser för sin kreativitet. Han som skapat så mycket skönhet, som färgsatt så många hem med sin konst, han som levde i ett kaos av färger, dofter, musik började nu dala.

Han dalade långsamt in i en vila. Denna vila som han så väl behövde och ändå fruktade. Vilan som ett tomrum där han inte kunde finna nya stigar, nya idéer, nya världar att utforska. I denna vila var han alldeles ensam, inget annat än hans egen kropp. De smutsiga händerna fulla med färgfläckar, de flikiga naglarna han rivit sig själv med i ansiktet. Håret som var tovigt och fett. Magen som varit tom så länge, fötter som gått alldeles för långt. Han hade gått och gått. Långa nattliga promenader där han resonerat för sig själv. Ibland skrattat då han fått ett infall, ibland med höga rop. Då en tung lastbil i hög hastighet tutade på honom gick han och gömde sig i en port. Å, alla dessa intryck! Alla dessa tankar! Alla dessa känslor!

Genom det stilla regnet kunde han se en regnbåge han vandrade på. Den bar, han var omsluten av ljus, av färger. Men helt plötsligt föll han, ner, ner mot den svarta jorden. Han skrek, han vrålade, han slogs. Helt inne i sig själv, avskuren från medmänniskor, sin kreativitet och glädje. Nu fanns bara ett ögonblick av evighet.