Ut i det vilda. Både landskap och kursen hon skulle delta i kändes vilt. Ut i, in till Det Vilda. Långt från bebyggelse i ett skogsbryn befann sig den shaman som skulle guida de medverkande i en trumresa.

Det var både lite spännande och skrattretande att tro att de via en trumma skulle kunna få möta sina kraftdjur. Ett kraftdjur som skulle kunna bli som en vägvisare, ett klokare jag som skulle kunna visa vägen vid svårigheter i livet.

De la sig på golvet efter en kort introduktion. Liggunderlag var utplacerade på det kalla furugolvet. Alla hade på sig bekväma kläder på som inte satt åt och filtar över sig. De var nu beredda att börja resan inåt.

Hon kände sig lite fnittrig då hon tänkte på vad som kunde ske. Såg för sitt inre hur deltagarna i gruppen beskrev sina kraftdjur; en vit älg, en örn, en varg, en ren eller något annat majestätiskt. Tänkte att hon kanske skulle kunna få en daggmask, en skalbagge eller något annat djur som inte var fullt lika mäktigt. Nåväl, hon släppte fnittret och gjorde sig beredd.

Trummandet började, först ganska långsamt sedan lite snabbare för att hålla en stabil rytm som påminde om hjärtslag. De hade fått instruktioner om att i sitt inre bege sig till en plats i naturen som betydde mycket för dem. En plats där det fanns en hålighet, en grotta eller spricka dit de gärna ville gå in i.

Strax befann hon sig i sin barndoms skog. Hon började gå stigen upp mot den hägrande badsjön. Åtskilliga gånger hade hon vandrat här och åtskilliga gånger hade hennes fantasi och lekfullhet fått näring i denna bitvis dramatiska natur. Här fanns platån där det sades att vikingar knuffat gamlingar som inte hade haft vett att dö i strid. Här garanterades de en säker plats i Valhall då de istället fick dö en våldsam död i sitt fall utför stupet.

Från samma platå hade långt senare en pojke fallit ner och dött. Föräldrarna som var pingstvänner hade lakoniskt sagt att Gud kallar hem de bästa tidigt och att det var ju var bra att pojken inte hade haft tid att bli en syndig människa.

Strax innan denna platå hade inlandsisens väldiga krafter helt plötsligt mött motstånd. Ett enormt stycke berg som var klotformat hade stannat i sin framfart och låg sedan dess alldeles stilla vid den stig vi vandrade på.

Många var de pinnar som de under årens lopp kilat fast mellan jättestenen och underlaget vilket gjorde att det såg ut som om det var dessa spröda pinnar skulle ha kraft att hindra fortsatt rörelse.

Och just där, bakom stenen fanns en glipa som hon alltid tänkte var tomtens bostad. Eller möjligen rävens som hon ofta hade stannat vid för att försöka titta in. Det lyckades aldrig eftersom det var så mörkt och kaviteten så liten. Men utan kropp gick det ju lätt!

Hon satte sig tillrätta och inväntade vad som skulle ske. Ögonen hade just börjat vänja sig vid det skumma ljuset då hon kände en frän doft och såg en räv komma fram. Han gick med stolt svansföring. Spontant tänkte hon att räven är ju opålitlig och inte direkt något djur man kan relatera till i positiv anda.

Räven måtte ha uppfattat hennes reflektioner för den gick nu fram och tillbaka och riktigt visade upp sig. Stolt svansföring och stadig gång. Den försvann inte förrän hon tog till sig en kvalitet som den också har; listigheten. Ok, jag ska lära mig att vara listig! Efter det att deltagarna delat sina upplevelser återgick hon till sitt vanliga liv.

En kort tid efter detta blev hon kontaktad av en familj hon kände lite grann. De skulle föda sitt andra barn och ville denna gång föda hemma. Hon var tillfrågad redan förra gången då de väntade sitt första barn men då ville hon inte. Kvinnan hade sedan hon var barn behandlats för diabetes och det ingick inte i vad hon då ville åta sig.

De hade inte lyckats få hem en barnmorska den gången utan hon var tvungna att föda på sjukhus. Eftersom det inte var där hon egentligen ville föda blev det störningar i förloppet och hon opererades akut. Så denna gång fanns det två faktorer som gjorde att hon inte borde föda hemma; tidigare snitt samt diabetes.

Men eftersom hon kände sig så trygg med paret och visste att de var medvetna om hur olika synsätten är på förutsättningarna för att föda hemma så sa hon ja till dem. Både de och barnmorskan visste att trygghet och lugn och ro var de bästa förutsättningarna.

Kvinnan hade tät kontakt med sin diabetesdoktor som berättat vad som var viktigt då hon skulle föda och efteråt. En bit in i graviditeten började hon känna sig obekväm med detta uppdrag. Hjärtat sa ja men hjärnan sa att hon kanske bord backa ur.

Hon hade alltid varit tydlig med vad hon höll på med vid födslar. Ringde till närmsta förlossningsavdelning och berättade att hon var på hemförlossning, ringde då det var klart. Önskade transparangs och en öppen dialog mellan sin verksamhet och sjukvården.

Hon åkte hem till paret och berättade hur sina tankar. Då sa mannen i familjen att hon inte alls behövde ringa någonstans, att de inte skulle säga att hon varit involverad i födseln vid eventuell överföring. Och han avslutade med att säga; Du måste lära dig att vara listig!

Sensommaren övergick till höst och vid allhelgonatid började det nya livet avisera sin ankomst. Det var dramatiskt blåsigt väder men inne i huset rådde lugn och ro trots intensivt värkarbete.

Då den bleka morgonen började anas föddes flickebarnet. En triumf för livets kraft och längtan efter sig själv. En helande process för föräldrarna och en så viktig erfarenhet för henne.

fter amning, skötning av mor och barn samt frukost la de sig alla för att sova efter nattens arbete. Hon vaknade efter några timmar och vacklade glad och tacksam ut från deras hem.

Det hade åter börjat skymma, blåsten hade avtagit något. Skuggorna var långa av det starka månljuset. Hon hade just kört från deras grusväg upp på landsvägen.

Hon trodde inte sina ögon men till vänster om bilen gick en grann röd räv med högburen svans och hållning. Och det var inte förrän hon skrattade av lycka och hänförelse som den sprang in i skogen på andra sidan vägen.

”Nu då, nu fattar hon väl vikten av att vara listig!” tänkte Räven. -